Veckans tema har tagit oss till en sorts mellanlandning där vi diskuterat just om vad som händer i mellanrummen. Något som så sällan diskuteras, det är mer fokus på det som varit eller det som komma skall. Men vad händer egentligen där emellan.
Min första tanke är på det som inte yttras, utan det mer upplevda, det kan vara vibrationer, energier eller rent av bara andningen. Och den där rösten, rösten inuti, den som säger allt den tycker och vad den mest av allt önskar i hela världen. Men det är också en inre och en tyst röst. Många gånger befinner jag mig högst medveten om min inre röst, och högst medveten när min yttre röst inte yttrar det jag menar eller egentligen ville säga. Det är som att jag är inuti mig själv, observerar det inre och samtidigt ser mig själv utifrån. Det är som att stoppa andetaget och hålla andan, helt plötsligt hör man sitt hjärta slå och hela kroppen känns nästintill ihålig, men det är ju bara för en kort stund, för man måste ta ett nytt andetag igen. För mig handlar det om att skapa de tillfällena för att bli mer medveten om hela mig själv, det är då jag känner mest och lyssnar mest.
Mellanrummen har för mig skapats när livet tagit en ny vändning, som när man vaknar upp första gången ensam efter att en relation tagit slut. Och man inte riktigt vet om det är på riktigt än, för det känns ju inte på riktigt. Tills man vänjer sig. Eller när någon dör och man en tid efter får lust att ringa till den personen och inser att det inte går längre. Nästan så att man tagit upp telefonen och vant scrollar ner till numret i kontaktlistan, för jag kan inte tänka mig att radera den, för då blir det ju helt på riktigt.
Jag kan även hamna i mellanrummen efter en stark upplevelse, det kan vara en spännande bok, film, serie eller konsert. Jag efterkonstruerar och njuter sen, för i stunden är det så många intryck och annat som har min uppmärksamhet. Jag skulle säga att mellanrummet är tomt och fullt på samma gång, men det är också stilla och livfullt.
Det svårare för mig är att tillåta mig att vara kvar där, för det är alltid något som ska göras sen, eller senare som kommer i vägen. Tanken är full av för mycket då och stressar iväg till sen. Känslan är förtvivlad och håller kvar i det som tog slut.
Samtidigt kan mellanrummen ta mig till en tidig sommarmorgon när man vaknar före klockan och går ut på gräset och får syn på daggen i en sovande blomma. Mellanrummen är en söndag i parken när ingen annan är ute och det känns som att hela världen är tom, att det bara finns jag kvar av alla människor. Luften är friskare då, oj vad jag kan andas och vad härligt det är. Just då håller jag också andan, för att jag vet att om en halvtimme är det över, då vaknar allt till liv igen.
