Till alla versioner av mig

I min hand håller jag fem kuvert, mitt namn står på allihop. Till Jenny, inget mer. Jag lägger ut dem framför mig på golvet som i en halvcirkel. Sträcker ut handen efter det längst till vänster, det är skrivet till lilla barnet Jenny. 

När jag tänker på dig så börjar jag att le, jag ler för att den här delen av ditt liv var så lekfullt, du levde verkligen i din fantasi och skapade de mest fantastiska drömvärldarna. Du var äldst bland en stor skara kusiner och du axlade rollen som förebild och du stormtrivdes. Jag minns att du som åttaåring fick en nyfödd kusin som var som din levande docka, du fick pyssla om henne och bad om att få göra alla sysslor som att mata och byta blöja i den mån du kunde. Hon tydde sig till dig såpass att när hon blev större och vaknade på natten så ropade hon efter dig och inte mamma. Jag minns att du gillade att stå i centrum, iallafall inom släkten, att få sjunga luciasånger eller att dansa till någon låt var något du verkligen tyckte var roligt. Jag minns även åtskilliga timmar av att du låg på golvet och ritade, det fanns ingenting i hela världen som kunde störa dig i ditt flow. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu, medan andra delar av dig lämnade jag kvar för jag började ett nytt kapitel. Jag har fortfarande kvar den livliga fantasin och förmågan att drömma, kanske inte lika livligt som du, men det finns där och påminner om dig. 

Det andra brevet är till tonåringen Jenny. Jag ser dig, trots att du vill dölja den här tiden med en grå skugga. Jag ser ljusglimtarna, jag ser hur du ständigt försöker, hur du vill göra alla till lags och hur du dras mellan olika viljor. Jag minns hur modig du var när du valde bort den populära gruppen för att vara vän med en helt ny tjej i klassen. Jag minns hur starka ni kände er ihop, och hur ni började skriva dikter om livet. Det var här du hittade ordens kraft och vilken betydelse det hade för att få utlopp för allt som spände inom bröstet. Jag minns att tiden gick mycket saktare för dig än för mig, och hur du hade förmågan att vara i nuet och samtidigt längta. Det var även här du hittade böckernas helande kraft, där du skapade nya världar och familjer som du levde i. Jag minns också hur kreativ du var, du såg allt som ett sorts möjligt projekt att skapa något av. Mitt i natten väckte du familjen genom att hamra på spiktavlor, andra gånger gjorde du skulpturer av gamla påskägg och såsslevar. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu. Jag älskar fortfarande böcker, men kan inte uppslukas så som du och den kreativa delen finns fortfarande kvar, inte lika livlig och fantasifull, men den påminner om dig. En stor del av dig lämnade jag kvar, jag behövde det, och du behövde det för att kunna komma närmare ljuset igen. 

Det tredje brevet är till Jenny som ung vuxen. Jag önskar att du kunde se på dig såsom jag ser på dig. Att du kunde förstått hur mycket du gjorde, hur mycket kraft du hade, hur jävla viktigt du var. Du blev mamma direkt efter gymnasiet, vad kunde du veta om vuxenlivet. Du gav verkligen allt, när många såg ner på dig och tyckte att det var ett dåligt beslut att få barn så tidigt, så skötte du ett hem, lagade mat, stickade och sydde barnkläder, kokade sylt och hade alltid maten klar till middagstid. Livet var inte alltid rättvist för dig och nog fick du kämpa, men du gav dig inte, du gjorde alltid det lilla extra med vad du än tog dig an. Jag minns att du var så nyfiken på livet och längtade efter allt fantastiskt som skulle hända dig framöver. Det var också här som mammahjärtat blev till och växte sig starkt. En helt ny känsla av beskydd och omvårdnad och kärlek som du aldrig upplevt förut. Den kraften kom inifrån dig, du skapade den. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu. Mammahjärtat har växt sig än starkare och jag är förvånad över hur många som kan få plats där samtidigt. Jag är mammig och beskyddande och jag tvekar inte en sekund att ställa mig stark som en mur framför eller bredvid dom som står mig nära. Jenny, jag behövde dig såsom du var då, men du behövde mig såsom jag blivit nu, så delar av dig lämnade jag kvar. 

Det fjärde brevet är till mig nu. Jenny, jag vet att du många gånger sagt att du tycker att livet är för långt och att du är så trött. Jag vet det; för att du har fått gå så många ronder med dig själv och andra i nån slags evighetsmatch utan slut. Men jag vill säga som du säger, tänk om du skulle räkna alla dina skratt istället för dina tårar. Jag älskar hur du kan få ett helt rum att lättas upp, hur du med din finurlighet även nu visar på den inneboende kreativiteten för att lösa problem och din inkännande del som ser allas unikheter. Jag uppskattar hur du tolkar världen, hur du väljer lite från det ena och det andra, det som passar dig bäst. För du har ju testat det mesta och festat med dom flesta, haha. Du sitter med så många livserfarenheter och det skapar ett djup och en förståelse i dig som gör det enkelt för dig att förstå andra människor. Det blir som att du kan tala ett till språk, upplevelsens språk, som blir ett naturligt möte med andra. Jenny jag gillar din humor och din livliga fantasi, du har lärt dig hur du kan använda det till din fördel och även till andras fördel. Den har gjutits samman med din personlighet och även visat dig nya sätt att se på världen. Jenny, jag vet att du blickar tillbaka och undrar varför allt var tvunget att vara så svårt under så lång tid. Men du, det tar tid att skapa en diamant, det var exakt den mängden press och tryck som du klarade av. För du klarade det ju. Jenny, jag står stolt bredvid dig. Du och jag. 

Det femte brevet är till framtidens Jenny. Jag längtar efter dig, samtidigt som jag lärt mig det fina i att vara i det man är nu. Det andra kommer sen, jag lovar dig. Jag känner livskraften och nyfikenheten på vad livet har att komma med. Än finns det krut i mig, jag vet bara inte i vilken riktning jag kommer skjutas åt. Det känns fint att inte veta, för då kan jag låta mig drömma. Vi kommer att ses, det lovar jag dig. 

Avslutar med en textrad av BØRNS 

Past lives couldn’t ever hold me down 

Lost love is sweeter when it’s finally found 

I’ve got the strangest feeling 

This isn’t our first time around

Past lives couldn’t ever come between us

Some time the dreamers finally wake up

Don’t wake me I’m not dreaming

Don’t wake me I’m not dreaming

Kärlek väntar runt hörnet

 De senaste veckorna har spenderats i tankebanor kring hjärnan, teknik och kärlek. På vilket sätt hänger de samman har jag funderat på. Jag har funderat med hjälp av min hjärna och vana tankemönster om hur saker hänger samman. Jag har även tagit hjälp av den teknik jag använder mig av för att hålla kontakt med omvärlden via digitala arenor. Hjärtat har väglett mig och i samma stund förvirrat min hjärna genom att försöka skapa nya banor och tankemönster om vad kärlek egentligen är. 

Jag märker snabbt hur tankarna far omkring och försöker samla ihop information för att senare med hjälp av ord beskriva vad det är jag vill säga. Samtidigt som jag känner hur hjärtat rusar och vissa delar av kroppen spänner sig, skapar blockeringar. Orden som formas känns även de som en blockering, eller kanske inte en blockering, mer som att de inte räcker till. Jag försöker sätta mig ett slags noll läge. Där tankarna blir tysta och jag bara känner. För att gå tillbaka till gamla blogginlägg, så återskapar jag här själens språk. Jag tar till hjälp min musik, med musiken så tystnar tankarna och jag bara känner. Jag känner ett tempo, ett flöde som i sin tur leder till en vilja att röra mig, i takt och låta det som känns flöda fritt i mig, ur mig. 

Jag undrar om kärlek kan vara rörelse, som går från en punkt till en annan. En rörelse är aldrig stilla, den tar bara en annan väg om vägen skulle vara blockerad, ibland med hjälp av en skjuts på vägen. Kärlekens rörelse kan ibland fara snabbt ner för en nedförsbacke och i nästa stund knappt ta sig uppför ett hinder eller en lutning uppåt. Ibland flödar kärleken över i en person såpass mycket att den sprider sig till alla som har turen att vara runtomkring. Det räcker med en utsträckt hand eller ett bekräftande leende för att kärlekens rörelse har satts igång från en person till en annan. Som i sin tur för den rörelsen vidare. 

Ibland tror vi att kärleken måste studsa tillbaka, lite som en spegelbild, om jag ger till dig så ger du till mig. Men jag tror att det inte alla gånger är så, kärlekens rörelse går i ring och sick sack och även baklänges. Jag tror att när vi stirrar oss blinda på den personen vi vill ha kärlek ifrån, som kanske inte kan ge oss det, så blir vi samtidigt blinda för den kärlek och rörelse som finns kring oss. 

Jag ser en inre film spelas upp, som visar hur jag tittar på min mamma, snälla älska mig. Hon i sin tur ser inte mig, utan tittar på sin mamma, snälla älska mig, och hennes mamma ser inte henne för hon tittar på sin egen mamma, snälla älska mig. Det blir en slags tunnelseende, ibland får vi hjälp på vägen, att bryta vår smala blick. Någon som vägleder oss och breddar vårt synfält. Som får oss att uppleva rörelsen av kärlek igen. 

Många säger att kärleken är stor och att den känns starkt, men jag vill också bryta ner den. Ner i de små vardagshändelserna, det behöver inte alltid vara omtumlande och magiskt. Jag tror att när vi väljer att se och ta emot även de små doserna av kärlek så kommer det hela tiden att flöda. Jag tänker att en liten dos av kärlek kan vara att le och säga hej till någon, eller ett god morgon till busschauffören, att uppmärksamma en nyknoppad blomma på väg till jobbet, att ge någon en komplimang. Jag tror att vi varje dag har en chans att möta kärleken runt hörnet.