Kärleken som ett vapen

 Jag börjar det här inlägget med en låttext av Lisa Ekdahl- Du var inte där för mig

Jag föll, men inte fångade du mig

Du vände och gick hemåt till dig

Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om

Fast du hade bett mig hoppa,

Fast du hade viskat - Kom!

Då jag fallit tror jag inte du såg

Hur förkrossad jag var där jag låg

Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log

Och jag tänkte, om jag dör nu blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd

Där såg jag dig - leende och nöjd

Jag trodde du kommit hit för att möta mig

Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig

Du var inte där för mig

Jag föll som om jag trodde att jag var beskyddad av dig - ja, osårbar

Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej

Men halvvägs i luften såg jag - att du hade ändrat dig

För utan tvekan vände du och gick

Du gick utan att möta min blick

Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log

Och jag tänkte - om jag dör nu blir det för detta leende jag dog

Du var inte där för mig

Den här låten har verkligen fått mig att bryta ihop totalt, för den är så beskrivande för de kärleksrelationer jag levt i. 

Jag vill berätta om den utbrändhet som behandlar relationer och kärlek.

Jag har i tidigare inlägg delat en del av mitt liv och min bakgrund, som ligger till grund för det jag kommer skriva nu.

Som liten lärde jag mig snabbt att vara foglig, duktig, snäll och inte kräva något. Det kändes enklare att bestämma mig för att jag inte ville ha något, för då kände jag mig inte lika ledsen och besviken. Jag intalade mig att det var mitt val, alla gånger jag inte kunde följa med på skolresor eller varför jag inte kunde köpa de nya märkeskläderna. Jag gömde mig i böckernas värld och skapade en rik fantasivärld, där någon en dag ska komma och rädda mig, bort från det här. 

Jag kände mig aldrig önskad eller värdefull, det hjälpte inte att mamma berättade när jag var 13-14 nångång att hon hade velat göra abort med mig, men min farbror hade övertalat henne att behålla mig. Dagens jag skulle lagt mig ner på golvet och dött om jag hade fått höra det, men jag var så avstängd redan då, så jag bara tog det med mig och stoppade in det i hjärtkapseln. Hjärtkapseln som en dag skulle bli fri och älskad.

När mitt barns pappa "räddade" mig när jag var sjutton år, så förstod jag inte att jag skulle hamna i ett nytt kärleksfängelse. Med ett vapen riktat mot hjärtat, jag älskar dig om du bara gör som jag säger. Den sista droppen kom efter åtta år och ja hade förlorat det tredje barnet i magen i vecka tjugo. Han sa att det var mitt fel att det hade hänt. Han följde inte ens med upp till kvinnokliniken där jag fick ta cellgifter för att bli av med fostret. Jag var inte värd hans tid, nu när jag hade svikit honom ännu en gång. Jag minns att jag tänkte, om jag stannar kvar här, då dör jag. Så jag lyckades ta mig därifrån.

Jag minns en kort tid därefter, när jag satt hemma i soffan hos en pappa till ett barn på dagiset. Han öppnade mina ögon, han frågade vem jag var, jag hade inget svar. Han sa till mig att jag inte behövde hans tillåtelse för att prata eller gå på toaletten. Jag bara satt där knäpptyst och stilla och visste inte ens längre hur man pratade om sig själv, eller berättade vad man tyckte var roligt att göra. 

Två år senare träffade jag min andra partner som jag tidigare skrivit om, han fick mig i början att känna mig speciell och viktig. Det var en helt fantastisk känsla, jag tror inte jag ens förstod när det vände. För allting kommer stegvis, när man redan är fast. Vi spenderade sex år tillsammans. Vändningen blev när han använde sig av kärleken till min son och kärleken till honom. Han tyckte jag skulle välja, han menade på allvar att jag skulle välja bort mitt barn för honom. 

Jag flyttade igen. Jag skulle lära mig att sätta gränser, att sätta stopp innan det var försent, Ingen skulle få makt över mig igen. Ett halvår gick, så träffade jag en man igen. Han var kanske inte den jag skulle spendera resten av mitt liv med, men han var trevlig och det var skönt med sällskap. Jag hade intalat mig själv att det var mitt ansvar att se till att ingen gjorde mig illa igen. Jag måste sätta stopp tidigt, vid minsta lilla tecken. Det var en kväll för två år sedan, vi hade varit ute och kom hem till mig. Han ville ha sex, jag sa Nej! För jag hade ju lärt mig att jag fick säga nej, jag hade rätt till att sätta gränser för min egen kropp. Det slutade med att jag blev slagen i ansiktet och fick mitt huvud hårt inknuffat i en vägg. Såpass hårt att jag tappade hörseln ett par minuter, följt av ett långt tjutande läte. Han lämnade lägenheten. Kvar låg jag på golvet och kände mig än en gång så värdelös. Jag minns att jag gick in i badrummet, tittade på mig själv i spegeln och kunde inte ens se mig själv i ögonen. Jag ville inte längre vara den här människan. Jag tog fram ett rakblad och skar sönder mitt ansikte. Jag ville inte dö, men jag ville inte längre vara jag. Ironin i den här historien är när jag hamnade på psyk, så kom det en manlig läkare och sa att lösningen på mina problem var att jag borde träffa en man. 

Den skammen och skulden som efterföljde går inte ens att beskriva. Men återigen är det kärleken som hotas mot mig, hur kunde du göra såhär mot din son? Det låg inga tankar om min son eller någon annan bakom min handling, det var bara en djup och skär känsla av värdelöshet, äckel och skuld inom mig. 

Vad vill jag säga med det här då? Vi har ju pratat mycket i veckan och föregående vecka om arbete, och utbränning. Jag har ju deltagit i diskussionerna om dessa ämnen, jag förstår det bakomliggande på många plan. Jag förstår att vi går sönder själsligt när vi presterar meningslöst. Men jag vill säga att arbetet för mig har varit en räddning. en frizon. En plats där jag har fått vara jag och känt känslan av tillhörighet och familj med mina kollegor. Det har varit en plats där jag också fått ha dessa små problem, som att kaffet i kaffemaskinen smakar illa, eller att chefen är ett svin. 

Det har också fått mig att tänka på alla människor som kommer till Sverige. Som flytt krig, eller förföljelse av olika anledningar. Att det talas om att bara de skaffar ett arbéte och bidrar till den svenska välfärden och betalar skatt. Då ska de få stanna. Inte så många diskussioner förs om deras trauma, att de kanske precis håller sig över ytan för att ens komma upp ur sängen. Tänk att de också får känna hat och värdelöshet för att de inte bidrar. 

Jag värdesätter inte status, materiella ägodelar eller titlar av de olika slag. Jag värdesätter hur en annan människa får mig att känna om mig själv. Jag värderar hos mig själv samma sak. Jag vill att den jag möter ska få bli sedd för vem den är. Om du arbetar eller ej. Arbetet har hållt mig över ytan många gånger och det är jag så tacksam för. Men det betyder inte att det gäller för alla. Alla har sin historia och jag tänker att jag kan bidra med att inte skämmas för min längre. 

Själsdödande arbete

Tänk dig att du kan bli vad som helst när du blir stor. Vad är ditt drömyrke, vad ska bli din karriär, hur mycket pengar vill du ha, hur ska ditt hem se ut? 

Det här är frågorna som vi redan som små barn ska kunna svara på. Frågor vi ska besvara redan innan vi ens vet vilka vi själva är. Drömma om det vuxna livet i framtiden, när en vecka kan kännas som en oändlighet. Hur ska en fyraåring veta vad den ska jobba med om sisådär tjugo år? Polis säger många barn, eller brandman, antagligen för att man befinner sig i en ålder där man ser upp till hjältar och förebilder. Oftast får en förälder den rollen, man vill göra samma som mamma eller pappa. 

Vi uppmanas att drömma stort om framtiden samtidigt som vi blir slagna vid fotknölarna och ska veta vår plats. Det är skolan som institution som redan från början visar oss vår plats i hierarkin. Är du ett läshuvud eller en atlet, spelar ingen roll så länge du är bra på något. Sen finns de alla där emellan, som inte står ut i något speciellt ämne. Skvalpet. De behöver finnas med, för att fylla ut platser som ingen annan vill ha. De nöjer sig. Eller gör dem det? Jag skulle svara både ja och nej på den frågan. En del människor följer och trivs med att ha framtiden utstakat. Det blir ganska enkelt att följa exempelvis sina föräldrars fotspår inom arbetslivet. Eller via deras hobby. Många av oss ifrågasätter inte arbetet som sådant, det är ett verktyg för att nå målet som är inkomsten. Det är via inkomsten vi skapar våra liv utanför arbetet. Det är inkomsten som styr hur vi uppfattas i samhället. Vårt val av arbete sätter ribban för hur vi kommer att behandlas av andra, hos bilhandlaren, mäklaren, föreningslivet och bland grannar. 

När vi är små barn och förväntas veta exakt hur vår framtid ska se ut, så är det inte hela den bilden vi presenteras för. Vi ska bara veta vårt framtida yrke. Det är ingen som berättar att resten av samhället kommer behandla dig annorlunda beroende på vilket yrke du har. En del barn, högst privilegierade barn kanske redan vet, att de redan har en hög status. Men de flesta av oss vet inte. Där i första klass, när vi alla står på avstampet för resten av våra liv. Där jag vill tro att vi stod som likar, innan vi blev inrutade att det bara kan finnas en vinnare, att man måste vara bäst. 

Varför pratar jag om det här nu då? Temat är själsdödande arbete. Men jag skulle vilja säga att det börjar redan där. Arbete är är ju en förlängning av skolan. Och om du redan där och då börjar din resa med att få reda på allt du inte kommer kunna bli och inte kommer kunna göra. När betygen sätts, när du kommer sist i varje 60 meters lopp, när du blir vald sist av alla på gympan. Eller om du är den i mitten som fyller ut. Då antar man ju sin plats och sin roll, jag kommer inte kunna bli mer än det här. Fatta att vi redan som små kan ha de tankarna om oss själva. Trots att hjärnan fortsätter att utvecklas fram tills vi är runt 25 år. 

I dagens samhälle där vi har så många olika jobb, en del med titlar som knappt går att förstå. Där vi är små kuggen i ett större hjul, som verkar snurra utan vår hjälp. När man inte längre kan vara en del av en färdig produkt, utan bara den som står och trycker på en knapp någonstans i en fabrik. Är det så konstigt att vi ibland ställer oss frågan vad vi håller på med? 

Spenderade vi tolv år i skolan för att sedan få stå fyrtio timmar på ett rullande band för att packa kartonger. Med en chef som bestämmer när vi får gå på toaletten? Jag tror dessvärre att många inte ens riktigt får grepp om varför ens arbete är själsdödande. Utan det bara känns i hela kroppen och sinnet varje söndagskväll. Kanske är det för att vi långt inom oss hade en annan dröm, en annan tanke om vad vårt vuxna liv hade att erbjuda oss? 

Den hopplösa romantikern

 Veckans tema har tagit mig in i hjärtats rum och ut igen, ut bland sociala medier och dejtingappar. 

Först och främst skulle jag vilja börja med en resa tillbaka i tiden. Tänk dig när kvinnan var blott en egendom, en förökningsapparat och hushållerska. Kärnfamiljen, mamma, pappa, barn, där alla roller var tydliga. Om de var önskade vet jag inte, det bara var så. Här var samhället ett kollektiv, man såg till familjen som en enhet. Familjen fungerade inte utan alla medlemmar, för de som hamnade utanför blev livet en kamp. Den enskilde individen var inte den viktiga, man skulle se till att familjen fungerade, för vad skulle alla andra tänka och tycka annars. 

Med den utgångspunkten så tar vi en titt på dagens läge. Idag kan en familj bestå av mamma, mamma, barn. Pappa, barn. Mamma barn eller pappa, pappa barn. Det är bara några exempel på hur det kan se ut. Formen av en familj har förändrats, men samtidigt finns det föreställningar kvar som syftar till vad en familj är och består av. Med hjälp av sociala medier så får vi även inblick i andras familjer och relationer på ett sätt som inte var möjligt förut. Alla har möjligheten att synas, men också valet att censurera det som ska hållas dolt för andra. 

Jag tror vi behöver titta på begreppet kärlek, kärlek då och kärlek nu har också fått ny innebörd. Kärleken förr gick hand i hand med den roll man var tilldelad beroende på om du var man eller kvinna. Som kvinna visade du din kärlek genom att ha maten klar när mannen kom hem från jobbet, ett fint och välstädat hem och samtidigt ett vårdat yttre. Mannnens roll var att arbeta, få in pengar till hushållet och så var det med det. 

I dagens läge där kvinnan och mannen arbetar lika mycket, så lever fortfarande en del av dessa former kvar av hur en man eller kvinna sköter sitt hem eller sina barn. Samtidigt som den enskilda individen fått ett stort genombrott. Vi ska självutvecklas och nå vår största potential, vi är inte fulländade. Kravet idag på en romantisk relation är att den ska stå stadigt i alla delar av den enskilde individens perfekta listor. Vi ska alla vara de mest pedagogiska föräldrarna med kraft energi och ork att även ha den perfekta kroppen, hemmet och bilen. Samtidigt ska vi sträva efter karriär och ständig utveckling av oss själva. 

Jag skulle vilja säga att det på ett sätt känns som det var enklare förut, men samtidigt vill jag inte säga att det var bättre. Jag står verkligen för friheten och ansvaret för sitt egna liv. Jag tror på kraften i varje enskild individ att de skapa sina bästa liv. Samtidigt som jag ser hur svårt det är att ens få ihop sitt eget liv, i dagens felfria, censurerade samhälle. Jag har stött på flertalet par som ute på sociala medier lever den bästa relationen och samtidigt är relationen slut en vecka senare. Då får man höra om allt som inte var bra. Vilket får mig att känna en sorg över att ingen vågar visa upp det riktiga livet. Jag har även mött på flertalet personer med kravlistor så långa och definierade att ingen kan leva upp till dem, så klagar de på att de är ensamma. Samtidigt lever vi i en slit och släng kultur där även relationer kan stängas ner och kastas bort som det vore ett par gamla skor. Jag tror att problemet vi handskas med just nu är förmågan att lägga tid och kraft på att skapa goda relationer, innan vi slänger dom. Jag skulle vilja att fler tog till sig ordspråket ”gräset växer där du vattnar det” 

Tillbakablick

 Jag sitter vid datorn vid mitt skrivbord som jag införskaffade just till den här kursen. Min bror var på besök i somras och han visste att jag skulle börja en ny kurs till hösten, så han hade med sig en dator till mig. Det är hans gamla jobbdator, i början stod allt på norska. Jag har efter många försök lyckats ändra allt förutom Teams till Svenska. Nu vill jag inte ändra, för det har blivit kopplat till den plats i livet jag befinner mig i just nu. Skrivbordet är Andys gamla, det är litet, som till ett barn och har klistermärken på, något jag också låter sitta kvar, för det påminner om en annan tid.

 Jag är nog nostalgisk, men det är något fint med det. Det finns en sårbarhet i minnen, minnen som vittnar om en annan tid och en annan plats. Minnena får mig att i dagens ljus känna mig som en vinnare, tänk att jag, just jag sitter här, att jag klarat mig såhär långt. Att jag får vakna upp en dag till, känna solen mot mitt ansikte, att jag kan känna datorns tangenter vant under mina fingrar. Att jag med hjälp av mina ord kan göra mig förstådd och hörd, tänk att jag har fått spendera de senaste månaderna av mitt liv med er. 

Själva uppgiften till den här veckans tema var egentligen inte svår, jag hade kunnat göra den enkelt. Men jag fastnade, jag fastnade för att jag blev så påmind om att allt som har en början även har ett slut. Så hade vi en vecka ledigt, det rubbade mig. Jag blev ensam kvar med mina tankar som började tänka på slutet, slutet av den här kursen. Något som just idag känns så långt bort, så overkligt, det här är ju mitt liv nu, ni är mitt liv. 

Jag hade ingen aning om vad den här kursen skulle göra för mig, jag ville mest bort från mitt jobb. Helt plötsligt en dag så dök det upp en liten annons på facebook, som undrade om jag ville gå Folkis på distans för att utveckla mitt tänkande. Det var med lite pirr i magen och en förväntansfull blick jag klev in i det första digitala mötet med er. Jag var så ledsen att jag blev sjuk och inte kunde närvara på plats med er andra. Men förvånad över att jag ändå direkt kände mig så välkommen och delaktig även om jag var så långt borta. Det var strax efter de första mötena som min tanke om hotell utsikten väcktes. Det kändes som att jag såg in i era fönster, jag tänkte att vi var på samma hotell, men med olika rum. Jag känner fortfarande att jag befinner mig på hotellet, vandrar runt i olika rum med olika insikter, olika utsikter. Jag känner även att jag inte längre bara ser in i era fönster, ni har tagit med mig på en rundtur även i era inre rum, ända in i de mörkaste hörnen. 

Jag tror på möten, jag tror på växande och lärande livet ut. Jag tror att vi växer och utvecklas i möten, i ärliga möten. I den här kursen möter vi varandra och oss själva, vi delar och vi tar emot, det vilar en tacksamhet och en kärlek i våra möten. Jag känner även en nyfikenhet och en värme, och jag känner en gemenskap, en familj. Folkis på distans är min nya familj. 

Jag tackar er för att ni fått mig att känna mig sedd, hörd, viktig och värdefull.