Rättvisemärkta skygglappar

 Sitter fast i hissen. 

Den här veckan har jag varken kunnat åka upp eller ner med hissen. Den har liksom fastnat mellan två olika våningsplan. En sådan händelse kan ju skapa en känsla av panik och frustration över att inte komma dit man vill. Men jag har valt att underkasta mig för situationen och gör nu ett försök att ta mig an veckans tema. 

Vad innebär det att älska, vad är vishet och vad betyder det att älska vishet? 

Vid första anblicken av ordet älska, så tänker jag automatiskt på en kärleksrelation. Men ju närmare den tanken jag kommer så blir jag fundersam. I en kärleksrelation finns det spelregler och krav som ska uppfyllas för att både visa kärlek och få det tillbaka. Den kärleken kan också dö, ta slut, bytas ut till andra känslor då kraven inte uppfylls. Älska är starkt kopplat till lidande, till smärta. Det är väl därför vi har motsatsord Kärlek-Hat, Varmt-Kallt osv. Men vad kan annars ordet älska betyda för mig? 

Jag använder ju ordet när jag säger att jag exempelvis älskar min soffa, min son eller mina nya skor. Men jag skulle ju inte kunna säga att det är samma känsla för de tre olika. Soffan älskar jag för den är skön, det är en plats för vila, en plats för gemenskap och mysig framför en bra film. Min son älskar jag för han är en del av mig, min familj. Skorna jag älskar kan snabbt bytas ut till ett annat par, jag kan älska dem för de är bekväma eller fyller ett visst syfte, eller hur jag känner mig när jag har dem på mig. Tre helt olika ”älska” får mig att på ett sätt ifrågasätta ordet och dess innebörd. Samtidigt som det för mig är så uppenbart vad jag menar när jag säger det. En annan tanke som dyker upp är att jag märker att jag sätter ordet mitt, min framför de saker jag älskar. 

Är det så vi gör när vi älskar något? Kan vi bara älska det vi känner tillhör oss? Hur kan ett sånt starkt laddat ord egentligen beskriva vad jag tycker om mina nya skor? Kan det vara så att vi missbrukar ord och dess innebörd så att de inte längre har samma betydelse? Är det en bra sak, att kunna älska något om bara en liten sak? 

När jag tänker på ordet vishet, så kommer det upp en tanke om en klok, äldre person. Samtidigt som jag känner att det inte är min egenskapade tanke. Det är något inlärt. En annan del av mig förstår varför jag inte direkt kan knyta an till ordet är för att det inte används i det mer vardagliga språket vi brukar. Jag är mer van att höra ord som intelligent och smart. Vilka egentligen inte stämmer in på ordet vishet. Vishet för mig handlar om att veta vad man ska göra i olika situationer, hur man bemöter andra, på vilka sätt man tar sig an hinder i sitt liv. Samtidigt som jag gör en koppling till hur man även förhåller sig till vår planet och hur vi tar hand om den. 

Alla vi som lever nu kommer ju till en värld där de ”äldre” redan levt en stund på jorden. Som ska visa oss hur man gör, som i sin tur blev visade av deras äldre generation. Det är ju här någonstans det har gått fel, det är här skygglapparna tagits på.

 Vi är ju uppväxta med att vi ska lära oss av de som redan vet, hur kommer det sig att vi inte längre ser det som redan för längesedan blivit fel och fortsätter att blunda och bara befinner oss i en loop o gör om samma sak om och om igen? När gick visheten förlorad? Lever vi i ett sådant ständigt överflöd där saker förlorar sitt värde och snabbt kan bytas ut? Är vi uttråkade för att vi har för mycket fritid? Varför använder vi inte den fritiden för att utveckla mer vishet? 

Vad innebär det att älska vishet? I den bästa av världar skulle jag vilja säga att då finns det en självklar gemenskap och en vördnad för våra medmänniskor, djur och natur. I den värld vi lever i, skulle jag nog mer byta ut ordet vishet till kapital och materiell status. Det står mycket högre upp på listan än vishet. Men i den värld vi lever i så kan man betala miljöskatt som i sin tur då ska plåstra om såren på moder jord. Vi blir inte belönade för att tänka, vi ska producera och konsumera. 

Hur kan vi som människor fortsätta med våra liv precis som vanligt trots att det årligen kommer ut en rapport som visar på att jordens resurser redan är använda, innan året ens är slut? Hur kan vi med avstamp i den rapporten månaden senare slå rekord i julshopping? Kan vi som människor köpa oss fria från skuld om vi bara köper rättvisemärkta skygglappar? 

Magin med symboler

 Välkommen till Lobbyn

Jag sitter i en lagom nedsutten oxblodsfärgad fåtölj, ni vet en sån typisk lobbyfåtölj. Den knirrar lite när jag rör på mig och det märks att det är någon med fin precision som har satt dit varje nit, en efter en för att spänna skinnet och även göra den dekorativ. På väggen framför mig sitter det en tavla som jag tyst studerar, i tanken har jag veckans tema: Vad är mänskligt?

Tavlan föreställer två händer och det får mig att tänka, vad är mer mänskligt än symboler? Har vi inte alltid studerat symboler och dess kraft, i vår strävan efter att förstå oss själva och även det som ligger i vår historia. Människans ständiga dragning och driv till att förstå och förklara. 

Jag skulle vilja att du som ser bilden tar din första tanke om vad du fick till dig när du såg den. 

Handslag: Kan det vara två personer som möts och använder sig utav en hälsningsritual genom att sträcka ut en hand mot varandra? 

Det är mänskligt att socialisera och att hälsa eller på något sätt bekräfta de människor de möter. Det tillhör även det mänskliga att veta och förstå vad det betyder när någon sträcker fram en hand i ett möte med en annan människa. (här utgår jag från en västerländsk kultur vill jag påpeka då jag vet att man hälsar på olika sätt i olika delar av världen)

Hjälpande hand: Kan det vara någon som sträcker ut en hjälpande hand?

Det är mänskligt att känna empati och att vilja hjälpa varandra. Den hjälpande handen kan vara både bokstavligt en hand man räcker till någon som behöver hjälp upp, eller någon som behöver stöd. Det kan även vara rent metaforiskt att man sträcker ut en hjälpande hand, när man erbjuder sitt stöd eller finns där för någon.

Sten, sax påse: Är det leken sten, sax, påse och båda valde påse?

Det är mänskligt att vara lekfull, det är genom leken och utforskandet som vi upptäcker världen, oss själva och varandra. 

Det är mänskligt att tolka det vi ser och upplever, hur många av er tänkte samma sak när ni såg händerna? Hur många tänkte att det såg fel ut med en höger och en vänsterhand som möttes? 

Händernas symboliska kraft:

För mig så är just händer något som jag själv symboliserar starkt med att vara människa, men även att vara mänsklig. Jag tänker på det lilla nyfödda barnet som greppar tag och håller om ett av sina föräldrars fingrar. Eller på känslan av trygghet när en förälder ömt smeker sitt barn över huvudet eller håller det i sin famn. Det är med hjälp av våra händer vi upptäcker världen och lär oss hur saker känns. 

Det är med våra händer vi lär oss att hålla i pennan och därifrån kan skapa den vackraste konsten, poesin eller musikstycken. Det är även med händerna vi kan hålla ett vapen och krama avtryckaren. En utsträckt hand med öppen handflata kan vara välkomnande och inbjudande, medan en knuten kan vara hotfull och skrämmande. Det är med händerna vi kan hålla i vår första kärlek och peka upp mot stjärnorna. Det är med händerna vi alla kan hålla i varandra och känna gemenskapen och sammanhållningen. Det är med händerna vi håller varandra för ett sista farväl. 

Ett besök på lustiga huset

Innan ni läser det här inlägget skulle jag vilja att ni tittade på en video på youtube. Den heter "The race of life, white privilege" 

Jag skulle kunna kort och gott kunna avsluta här och säga att den videon summerar mina tankar om hur det är i våra skolor och livet rent generellt. Men jag tänker ta med er på en tur i ett väldigt spektakulärt rum som finns på det här hotellet. 

Välkommen in till det lustiga huset (refererar till det på gröna lund)

Det första du får göra är att lära dig att stå i kö, några knuffas, andra tränger sig före och långt där framme står en lärare som inte kan se så långt bak i ledet.. För läraren är även en människa med bara två armar, två ögon och ett hjärta, redo att fånga in så många som får plats. Var och varannan meter finns det skyltar som uppmanar till gemenskap, respekt och rättvisa. Vad för nytta gör de skyltarna om man inte fått förklarat innebörden, eller har för bråttom med att komma längst fram. Samtidigt finns det skyltar som uppmanar till att bli en vinnare, nummer ett, bäst. Med den dubbelheten startar ditt lärande i skolan.

Väl framme så får du ta dig upp för trapporna på egen hand. Trapporna där det ena trappsteget åker upp samtidigt som det andra åker ner. Om du har tur, så stod du länge i kön och har kunnat se hur de före dig tog sig upp. I annat fall så kanske du har förtroende till systemet att bara följa med och lita till att det kommer gå bra. Några barn har föräldrar som redan gett dem instruktioner om hur man kommer upp. Det är redan här vissa fastnar, hur många gånger de än försöker så kommer de inte upp för trappan.

 Det finns en genväg, som går på sidan, till slut tar läraren med sig de sista som är kvar den vägen. Upplevelsen kan vara av olika art, en del skulle säga att de hade tur som slapp, medan andra skulle se det som ett misslyckande och bär det med sig. 

När momentet är avklarat kan läraren pricka för att alla kommit upp och skicka in till skolledningen som kan skriva in i sin statistikrapport vilken bra skola de har. Det är fint att de räknar ut det kvantitativt på en sådan kvalitativ upplevelse. De hurrar i fikarummet och Pelle får pokalen för han var ju faktiskt först upp. Ingen ser Lisa eller Emil som gråter i hörnet, de tillhör den där kvoten som på förhand är kalkylerad och bestämd. Det ska vara en viss procent som hamnar i det hörnet. 

Inför nästa del som är den snurrande tunneln, så möts du av stora skyltar som lyder "Blod, svett och tårar" Med den uppmaningen så kastar en del síg hejdlöst in och bara springer rakt igenom. Medan andra tumlar runt och får blåmärken. En del kliver rakt över de som ligger ner och belönas med en guldstjärna. Det var ju ingen som förklarade vems tårar som skulle rinna. Det är ingen som ser över skadorna som uppstår, det ska göra ont. För gör det inte ont då har du ju inte kämpat, då har du inte gett allt. För det är väl så man ska göra? Egentligen är det ingen som verkligen förklarar varför, du ska bara över den mållinjen. Med främmande ord som ditt vuxna jag eller ditt jobb i framtiden, ord man inte ens kan ta i för de känns så långt borta. För de orden ska du ge allt.

Ett annat rum, som egentligen sker parallellt med det andra är spegelrummet. Lärandet och utmaningarna och kunskapsproven går hand i hand med speglingen och formandet av dig själv. I det här rummet så får du se dig själv, hur andra ser dig, dina föräldrars granskande eller kärleksfulla blickar. Du ser även om det finns någon bredvid dig, som stöttar och finns där redo att sträcka ut en hand. Går det någon framför som du följer, eller finns det någon bakom som ser upp till dig. Är du helt ensam? Vem ser du när du tittar på din spegelbild? Har du själv fått vara med och skapa den du ser framför dig? Vem vill du vara? 

Till sist är det rutschkanan ner, håll in armar och ben och bara åk. När du kommer ner så välkomnas du av samhället, du har blivit en fullvärdig samhällsvarelse. Du belönas med ditt foto som togs i farten ner, på det kanske du ser skräckslagen ut, eller med ett stort leende, eller rentav blundar. Oavsett så är det nu du möter resten av ditt liv. 

 

Utforskandet av gömda, glömda och stängda rum

 Följ med på en rundtur av mitt liv. Jag har funderat länge och väl på hur jag vill exponera mig, jag har valt att ta med er in i några välbesökta rum och några jag helst inte går in i alls. Jag håller er i handen under tiden så vågar jag nog.

Stora delar av mitt liv har jag i efterhand förstått att det speglat precis den känslan jag hade om mig själv. 

Det finns en mening som jag tagit till mig som lyder.

  " Man tar emot den kärlek som man tror att man förtjänar"

Den meningen har räddat mig många gånger när jag inte kunnat förstå hur jag stannat kvar i en situation eller relation som inte varit sund alls. 

Välkommen in i barnkammaren, det är för mig ett rum som förändras utifrån när i livet jag tittar tillbaka. Det är blandade känslor för jag vill tro att jag var ett lyckligt barn, eller iallafall lyckligt ovetandes.

Jag föddes inte ur kärlek och det finns inga foton av min mamma och pappa som lyckligt tittar ner på sin skatt. Pappa lämnade oss när jag var nyfödd och valde aldrig att komma tillbaka. Mamma var ung, naiv, fast i sitt eget trauma och bedövade sig själv med alkohol och destruktiva relationer.

Det fanns en man som levde med oss och som jag tror har format mig mest av alla män eftersom han levde med oss i så många år. Peter, jag såg på honom som en hjälte ur ett barns ögon. Peter var alkoholist och hade ett stort kontrollbehov. Men jag minns känslan av att få sitta i hans trygga famn och lyckan av att få vara en familj. Jag förstod inte att vi åkte iväg till campingen på "semester" för att rymma ifrån honom. Han hittade ju oss alltid, vart vi än åkte. Jag blev glad när han kom och kunde inte förrän många år senare räkna ut matematiken. Jag trodde det var en lek när vi kröp runt i lägenheten hemma med släckta lampor, för att han satt i en bil på parkeringen och tittade in. 

Peter lever inte längre, sista episoden av hans liv var på en långtidsparkering för husvagnar. Inte den sortens husvagnscamping som jag minns som barn. Där vi låg på bryggan en varm solig dag och metade abborre. Det var antagligen inte heller den sortens entusiasmerande gräl om vem som skulle få sova i den övre delen av våningssängen. Eller när man fick pengar för att handla i kiosken på campingen, och man kunde stå och välja godisbitar som att det inte fanns en morgondag. Han var nog väldigt ensam. 

Det finns ett annat rum, som jag kallar ögonblickens rum. Där har jag samlat alla fina små fragment och känslor och alla glittriga ögon från julaftnar och födelsedagar. Även de där sommardagarna när vi metade på bryggan. Jag behöver det här rummet för att påminna mig om alla gånger jag fick blåsa ut ljusen på tårtan och alla skratt och den där pirriga känslan när man gömt sig i kurragömma. Jag behöver det rummet för att kunna stå ut med alla andra rum, där jag är så jävla ful och äcklig och oönskad och så himla fel på alla sätt. Alienrummet som gång på gång lockat in mig för att sedan bevisa att jag inte hör hemma någonstans, att jag inte passar in, att ingen älskar mig. 

När jag var runt 13 år så öppnades själens rum. Det var iallafall det jag trodde. Jag var hög på livet, med det menar jag att jag hade hittat ett sätt att släppa ut all ångest. Tidigare hade jag varit inne en lång tid i rummet för yttre bekräftelse och lärt mig att vara duktig. Jag levde länge på att vara duktig, tyst och anpassningsbar. Samtidigt som långa känselspröt växte fram, som kunde på lång radie känna av alla i ett rum och sedan forma sig efter det. I själens rum fick jag möta alla mina känslor och all min ångest som jag skar ut ur handlederna. Jag såg döden som något vackert, en längtan väcktes att en dag få vaggas till sömns på ett rofyllt hav. Jag fantiserade om min egen begravning, vilka som skulle komma dit och vilka låtar som skulle spelas. Jag skrev dikter om smärta och döden. Mamma hade panik, men visste inte hur hon skulle närma sig. Hennes väg blev antingen att skuldbelägga mig, hur kunde jag göra sådär mot henne. Andra vägen var att tiga, det var nog värst. Att vi låtsades som att inget hade hänt. 

När jag var 17 år så klev jag in i Amors pilars rum och blev så sanslöst förälskad. Det gick så snabbt och jag var förblindad av hur någon kunde älska mig så jag bara följde med. Vi flyttade ihop och jag skulle som 18 åring börja mitt nya vuxna liv. Allt var fantastiskt och mina ögon var fyllda av ett skimmer som bara såg honom. För dig skulle jag göra allt, bara du älskar mig. Han började ifrågasätta vem jag träffade när jag gick och handlade om det tog lite längre tid än vanligt. Även begränsningar av mitt umgänge, varför ska du till din bror, din ringsignal stör mig, varför ringer din telefon hela tiden, du vet att ingen annan skulle tycka om dig som jag gör. Jag blev mer och mer avskärmad från alla andra, levde hemma i lägenheten och gjorde alla hushållsysslor. De där känselspröten växte sig allt längre, jag trippade på tå och gjorde allt i min makt för att hålla honom på gott humör. Jag fick veta hur ful och äcklig jag var, jag skulle vara glad och tacksam att han ens ville vara med mig. " Man tar emot den kärlek man tror att man förtjänar"

När jag var 20 år så skapades Andys rum, jag blev mamma. Det här rummet är fyllt av kärlek, beundran, lärdomar, ångest, förtvivlan, tröst, tårar, skratt, oändliga timmar av legobyggen på golvet och godnattsagor. Det är ett rum som är det närmaste jag kommer mig själv, för jag har blivit speglad av alla tankar jag har haft om föräldraskapet. Andy speglar mig i alla hans egenheter som jag kan känna igen i mig själv och alla svårigheter han måste gå igenom. Det har läkt mig och stärkt mig och samtidigt slitit mig itu. För gör man inte det för sina barn, går itu, av känslan att inte räcka till, alla sömnlösa nätter när man tänker att man inte skulle blivit så arg för att han tjatade om glass eller inte ville sova. Hur har man inte legat och ångrat sig efter en stressig dag på väg till jobbet och han trilskades med att ta på sig overallen. Och när man står och älskar ihjäl sig när man tittar på dom när dom sover. Tänk att du har skapats ifrån mig, att du har växt inuti mig och kunnat bli så fantastisk. 

När jag var 25 år separerade vi och jag flyttade in i rummet som är min första egna lägenhet. Det rummet är fyllt av förväntan, hopp och längtan om ett nytt liv. Jag vet att jag nyårsnatten lovade mig själv att 2012 skulle bli det bästa året i mitt liv. Det blev inte det bästa året av mitt liv, men det blev ett år av oanad kraft och styrka som växte fram ur mig. Blandat med terror från mitt ex, det var inte ett enkelt pussel att leva med barn varannan vecka. Jag var så fruktansvärt ensam, alla hade ju försvunnit under åren jag levt med Andys pappa. Samtidigt som det öppnade upp friheten att själv få välja, det tog ganska lång tid innan jag hittade min egen röst och vilja. 

När jag var 27 år träffade jag min andra stora kärlek. Min själsfrände, han var kompositör och miljövetare. Hur kunde jag ha en sån tur att få träffa en så vacker varelse, ett så djupt och mystiskt väsen. Jag kunde sitta i timmar och förundras av långa pianostycken som gav löften om ett annat liv. Och vi kunde samtala om livet, samhället, poesi, vi kunde mötas på ett helt annat plan som för mig var helt magiskt. Sedan kom svartsjukan, varför ringer det i din telefon hela tiden, hur kunde den här varelsen med ett sånt djupt väsen och inneboende poeten vara så mörk? Snälla älska mig, jag gör vadsomhelst. Kunde jag leva med att bli kallad för äckliga pissluder, bli slagen och strypt under sex för att få tillgång till den där skattkistan som öppnas iband och släpper in mig i allt det där vackra. Kunde jag leva med att alla känslor jag kände var fel och att de var överdrivna och att jag var överkänslig. 

När jag var 28 år klev jag än en gång in i dödens rum, Andys pappa hade tagit livet av sig. Jag blev dödsboansvarig och samtidigt ensam förälder. Det var en obeskrivlig känsla att kliva in i ett hem man tidigare levt i och samtidigt en känsla av att jag skulle inte vara där. Vi var så osams under åren och det kändes så fel att rota bland hans saker. Första gången jag klev in i lägenheten så minns jag att jag såg hur hans skor stod i hallen, redo att kliva ut. Sängen var obäddad och maten stod i kylen. Han hade legat död en vecka på golvet i vardagsrummet. Sista tiden i hans liv spenderades mestadels på psyk, med många elchocksbehandlingar. Parkettgolvet vittnade om den sista tiden med en fläck av kroppsvätskor som inte gick att städa bort. Han hade gjort sig osams med alla runt omkring, så det var inget ovanligt att han stängde av telefon eller bad alla att dra åt helvete. Jag skulle vilja berätta om en händelse i samband med dödsfallet. Jag var i linköping och skrev på en hemtenta och skulle åka med den sena bussen hem. Väl i bussen så får jag en röst i huvudet som säger såhär - Hur ska du berätta för Andy att hans pappa är död! Jag började gråta förtvivlat och förstod inte alls vart den tanken kom ifrån. Men det var samma tid som Andys pappas kompis hade öppnat dörren till lägenheten. det får mig att tänka på hur vi alla är kopplade på ett högre energiplan och att alla vi hör ihop. 

Det är så många som frågar hur det känns, att Andys pappa är död och hur man hanterar det. Vad ska jag säga, man hanterar det olika beroende på vilken känsla man befinner sig i. Jag har gråtit, skrikit, skuldbelagt, blivit tom, skapat en förståelse, gjort förlåt och avslutsceremonier. Tänt ljus, bränt upp pch begravit lappar med arga ord, med förlåt, med tack. Hur Andy känner är också olika, han har ju levt mer än halva sitt liv utan pappa, det här är det normala nu. Vi gråter inte varje dag, livet lunkar ju på. Vi följer med och anpassar oss och har som alla andra lyckliga och fina ögonblick i livet. Det som gång på gång kommer inom mig är en ledsen känsla över att ingen annan kommer älska Andy tillsammans med mig på det där föräldrastolta sättet. Det kan verkligen fylla mig med en stor sorg, för jag vet och jag har sett hur han tittade på Andy och hur stolt han var. Det gör mig oerhört ledsen för både min och Andys skull.

När jag var 33 år lämnade jag relationen med min andra stora kärlek och klev in i ensamhetens rum. Men ensamhetens rum har förvandlats till något väldigt fint. Den hör ihop med ögonblickens rum, jag har en smal korridor mellan som gör att glimtar av det vackra, det sparade kan sprida sitt sken. Här är jag för att stanna, jag omger mig av goda energier och har ett helt lexikon om hur man sätter sunda gränser och hur man älskar sig själv. Jag har speglar som visar mitt vackraste jag. "Man tar emot den kärlek man tror att man förtjänar"