Det var en gång en stjärna

 Veckans tema: Berättelser, jag tänker gå tillbaka ända till Big Bang.

Tänk dig när det fanns ingenting, det är svårt att tänka sig, att det fanns absolut ingenting. En del av mig tänker att det är vår hjärna som har svårt att kunna föreställa sig ingenting. För det är ju på grund av någonting som vi ens finns. Någonting vi valt att kalla Big Bang. Berättelsen om hur allt blev till. En explosion större än vi kan tänka oss som skapade förutsättningarna för liv på vår planet. 

En forskare vid namn Carl Sagan som arbetade på Nasa, hade kommit fram till nån gång på 80-talet att vi alla är gjorda av stjärnstoff. Jag kommer dela ett klipp på youtube där ni kan få en förklaring. Det är 8 minuter långt och väldigt enkelt förklarat. Titta gärna. 

https://youtu.be/FFTXLR7lAxg

Tänk vilken fantastisk berättelse, att vi alla är gjorda av stjärnor som har dött och sedan spridit sitt stoff i universum. Under miljoner år har stoffet blivit till nya delar med nya egenskaper som sen i sin tur blev vi människor. Som vi vet så har vi ju bara funnits i den här formen på vår jord en bråkdel av jordens och universums livstid. 

Jag funderar lite på de berättelser vi människor skapar, berättelser om början och om slutet och allt där emellan. Det finns alltid en början och ett slut i en berättelse, ibland kanske man inte får höra slutet, för det inte har skett än. Men det är samma sak med våra liv, det finns en början och ett slut. En del drömmer om evigt liv, något jag har svårt att förstå. Undrar om man ens har tänkt vad för evigt står för. Tänk om mänskligheten dör ut, vill man fortsätta leva då? Tänk om alla förutsättningar för liv på jorden ändras, även då? Jag tror på något sätt att ”evigt” i den bemärkelsen kanske ändå är på en begränsad tid. 

Jag tycker om tanken på att livet har en början och ett slut. Hur fantastiskt är inte det, att vi vet att vi är här en stund på jorden. Jag vet att vi fasar döden, för den är definitiv. Men jag skulle vilja att vi pratade mer om döden, och var mer tacksamma för livet. Jag tror att det skulle göra oss mer försonliga med döden. Om vi kunde ta till oss något så stort som att vi är skapade av stjärnor och finns här just nu, under de förutsättningar som är gynnsamma för det liv vi lever. Så tror jag att vi skulle tycka att livet skulle vara mer en gåva, en upplevelse som skapats just för oss att njuta av nu. 

Härmed avslutar jag mitt medlemskap i vuxenvärlden

 En del säger att vi blir vuxna när vi är arton år, andra när vi flyttar hemifrån, någon annan skulle säga att man inte blir helt vuxen förrän man skaffar barn eller börjar betala räkningar. Oavsett så finns det en tanke om när det sker. Jag skulle säga att man blir vuxen när man inte längre stannar upp för att plocka upp en fin sten på marken, utan snabbt rusar från plats till plats för att ta sigfrån A till B. När resan slutar vara målet, att vara vuxen är att inte njuta på vägen. Utan att ständigt vara i tanken på framtiden och vad som är nästa steg för det man ska göra senare under dagen eller imorgon eller om ett år eller pensionen. 

Att vara vuxen är att lära sig spela massor av olika roller, att vara proffesionell, att ständigt påminnas om att det är ditt eget ansvar för hela din upplevelse av livet. Att vara vuxen handlar om att säga nej till roliga aktiviteter för att du behöver helgen till avkoppling för att kunna orka ännu en arbetsvecka där du går emot alla signaler från din kropp. Om du är trött, så är det för att du själv inte har sovit tillräckligt och det är ditt eget ansvar att se till att skapa en hälsosam vardag med bra sovrutiner. Eller för att du inte tränar tillräckligt mycket, eller så beror det på att du har för dålig kosthållning. När du legat vaken hela natten och oroat dig för ekonomin är det ditt eget ansvar att ändå gå till jobbet och göra ett bra jobb. För du måste skilja på privatliv och arbetsliv, du ska bemöta dina kunder med en positiv attityd trots att de kallar dig värdelös. För det är inte dig dom menar, det är ju företaget. Om du skulle ta åt dig att någon skriker hur jävla inkompetent du är så är det du själv som måste lösa din inställning till det. 

Till vuxenlivet lockas du med tankar om frihet, samtidigt som det finns massor av oskrivna regler, regler om uppförande. Tydligen kan man skratta för högt som vuxen, och det skulle absolut inte passa att dansa till en bra låt som strömmar ur högtalarna på Ica. Du kan också samla poäng som vuxen, det finns särskilda mål som kan uppnås för att bli fullvärdig vuxen. När du blir vuxen så betalar du för att ha roligt och det sker inom vissa bestämda ramar. När du blir vuxen slutar du fantisera och håller dig till det som är sant och realistiskt. Samtidigt som du uppmanas till att drömma, kanske för att en dröm är just en dröm? Med en uppmaning till att komma ner på jorden, att acceptera sin givna roll i samhället. Att vara vuxen är att dämpa dina känslor och utryck, blir de för starka så får du medicineras eller söka terapi.

Jag har inte kunnat samla mig för att uttrycka mig på det sättet jag velat, kanske beror det på ett motstånd till vuxenvärlden. Jag håller inte med, jag vill inte ha det såhär. Jag vet också att svaret jag skulle få på mina tankar om det skulle låta något i stil med: Du kan ju själv välja en positiv tanke om att vara vuxen, återigen är det upp till mig. Att vara vuxen är att vara ensam, att låtsas att man vet vad man håller på med. Att hoppas på att ingen genomskådar en. 

Om att komma hem

 När jag var ute på promenad igår, så var det som att myntet ramlade ner, jag pratar om min övning med Naturterapikorten. Det var som att jag andades med hela min kropp, långt ner i magen. Jag hade ingen riktning jag behövde gå, utan bara följde med min hund. Jag vet inte ens hur länge vi var ute, det var som att ingenting annat i världen spelade någon roll. Samtidigt som jag kände en stor våg av tacksamhet liksom sprida sig genom hela min kropp. Jag kände en sådan närvaro med nuet och med alltet, det var en upplevelse som jag tidigare enbart kunna få genom trumresor eller guidade meditationer. 

Min plan från början var att ta ett nytt kort varje vecka, men jag förstår nu att den upplevelsen går inte att tvinga fram genom någon sorts tidsplan. Det händer när det är dags, när jag är redo. Det är ju så för mig iallafall, att det tar tid att integrera ett mantra. från början glömmer man snabbt bort det, eller pressar fram tanken. Jag behövde mer tid än en vecka och det känns så skönt att jag inte höll min tidsplan, utan att jag väntade tills det kändes som att jag var klar med övningen. 

Jag tänker fortfarande använda mig av mantrat, men ska börja med den andra övningen nu.

Två av Meditation:

Andas in

Sitt i en behaglig position och låt dina fingertoppar nudda marken.

Slut ögonen, fokusera på din andning och lägg märke till din omgivning.

Föreställ dig nu att du andas in omgivningen och andas ut känslor och stressfaktorer som du vill bli av med.

Andas in naturens läkande kraft och andas ut mänskliga bekymmer som inte gagnar dig.

Gör så tills du är till bredden fylld av naturen.