Det röda pillret i Matrix

Under den här veckan har jag känt mig lite splittrad, jag har inte kunnat sitta bekvämt i varken stolen eller fåtöljen. När jag känner mig splittrad så förstärker jag känslan med mitt beteende och kan ta upp telefonen varannan minut för att på något sätt hålla hjärnan stimulerad. Vilket för in mina tankar på att våra egenskaper och vårt beteende är en respons på olika stimuli i vår omgivning. Responsen kan vara högst omedveten eller i andra fall helt medveten. En del inuti mig vill reda ut vad jag menar med egenskaper och beteenden, för mig så är de båda begreppen något som blir till genom mötet med andra. En egenskap är något som jag skulle kunna värdera och använda mig av vid exempelvis en anställningsintervju. Med mitt beteende kan jag sedan förstärka den önskade egenskapen vid intervjun. 

En annan del inuti mig vill skala av begreppen och förstå dem in i minsta molekyl. Oftast när jag försöker skala av något, så brukar jag föra in min tanke på hur jag skulle vara eller känna om jag var helt ensam i ett mörkt rum. Vad skulle jag tycka om den där specifika frågan eller den händelsen om ingen fanns i närheten för att förstärka eller spegla mina tankar eller känslor. På något sätt tänker jag att jag försöker finna en respons som på något sätt saknar yttre stimuli. Jag vill säga att jag letar efter kärnan som finns inuti mig och som representerar mig. Vem är jag när ingen annan ser på eller värderar mig. Jag finns ju alltid där, och ser och värderar. Min syn på vad som är en god egenskap eller ett gott beteende har ju någonstans på vägen blivit färgad och nött av de möten jag haft under livet. 

 Under veckans personlighetstest så fick jag resultatet att jag är en extrovert underhållare, jag vill hålla med, för det är så jag uppfattas i mötet med andra. Jag blir till under mötet med andra och får således bekräftelse på att mina egenskaper och beteenden är önskvärda. Är det därför jag fortsätter med det? Eller är det något som är en del av mig, i kärnan av mig? Enligt testet är jag 61 procent extrovert och samtidigt 39 procent introvert, är det konstigt att jag känner mig splittrad? Eller att jag vissa dagar är mer åt det ena eller andra hållet och då i sin tur inte kan riktigt hålla med om vilken jag nu skulle vara. Är det viktigt för mig att veta egentligen? 

Återigen förs tanken in på det mörka ensamma rummet, vilken nytta har jag av att vara en extrovert underhållare om ingen är där. O då blir min nästa tanke, vem är jag då? Många gånger så gör jag precis såhär, jag vrider och vänder och plockar isär allting tills jag till slut inte ens vet vad som finns kvar. Ibland finner jag svaren, ibland blir jag bara helt utmattad. Samtidigt skulle jag vilja säga att jag många gånger försöker tänka att det borde ju bara finnas en enkel förklaring på det här. Jag ska visa ett exempel som på ett sätt stärker min tanke på att det kan vara enkelt, men samtidigt visar på att det många gånger är mer komplext och behöver ses utifrån ett sammanhang.

Jag är en person som hellre skrattar än gråter

Jag är en person som hellre gråter än blir arg

Jag är en person som hellre blir arg än slåss

Jag är en person som hellre slåss än dör

Jag skulle kunna fortsätta med olika alternativ, men det jag vill visa är att jag utifrån situation väljer de beteenden som jag själv inte skulle säga representerar mig. Så är egenskaper och beteenden föränderliga? Jag skulle vilja svara ja på den frågan och understryka att vi behåller dom sålänge de främjar oss. 

Att våga stanna när hjulet slutat snurra

 Jag skulle vilja börja med att beskriva min vandring genom livet som i en spiraltrappa, ständigt på väg uppåt i någon form av evighetsbyggnad. Jag har pushat mig själv med en tro om att det som har varit det har varit och det finns ingen anledning att blicka tillbaka. Idag vet jag att det är ett försvar, som styrts av den obekvämlighet att vara närvarande i obehagliga känslor. 

Min målsättning är att våga sammankoppla hjärna och hjärta, genom att vara närvarande i alla de känslotillstånd som kan infinna sig. Jag vill möta motståndet och istället följsamt bli en del av allt som är jag. Till min hjälp har jag de "Naturterapikorten" jag skrev om tidigare. Kortleken är framtagen av Daniel Willby och jag köpte dem av honom på "Space of love" festivalen på Öland i somras. Med intention att påbörja arbetet med dem under sommaren. Kanske var det inte läge då, kanske var jag inte redo. Nu känner jag att det är dags. Ibland är det den där lilla knuffen som behövs, att jag ska redovisa mitt arbete med korten. 

Naturterapikorten är uppdelade i fyra sviter:

Meditation (inre vila) med avsikt att finna vårt eget viloläge, komma i en djupare kontakt med oss själva, få hjälp att rena oss från det vi inte önskar bära med oss längre och finna vår avsikt och känna oss tacksamma. 

Betraktande (yttre vila)

Lek (inre aktivitet)

Utforskande (yttre aktivitet)

Jag har valt den första sviten och därför skrev jag ner lite mer om innebörden av att arbeta med den delen av kortleken. Korten är numrerade från ess till tio och är en process som gradvis tar oss närmare de fyra sista klädda korten. De klädda korten är utmaningar för att kliva längre in i den del som kortens svit handlar om. 

Jag tänker ta mig an ett nytt kort varje vecka och utföra uppgiften, tanken är att jag kommer skriva uppgiften här och sedan till nästa inlägg så kommer det en utvärdering av hur jag tagit till mig det. Sedan kommer ett nytt kort att presenteras. 

Min inbjudan till er är att om ni vill prova tillsammans med mig så är ni välkomna att göra det, alternativt om det är något speciellt kort som ni dras till så anta den utmaningen. 

Jag kommer nu att skriva om kortet som heter Ess av meditation och påbörjar det under helgen.

Jag är hemma:

Stå still, slut ögonen och andas en stund. Öppna ögonen och fokusera på stigen framför dig. Gå långsamt och var medvetet närvarande i dina steg och i din andning. Upprepa följande när du går:

Jag är här.

Jag är hemma.

Den digitala lägerelden

 Folkis på distans skulle  jag vilja likna vid en digital lägereld. Veckans tema bjuder in oss att hitta en fördjupningsfråga som vi vill jobba vidare med. Min fråga började för ett par månader sedan. Jag kände hur en liten glöd tändes i mig, en glöd som jag vill ska kunna brinna fullt ut. Det fina med elden är att tillsammans kan vi brinna så mycket starkare och jag kommer ta er kursare till hjälp. 

Varför jag väljer att använda mig av lägerelden som metafor är dels elden, men också den cirkulära formationen kring elden. Gemenskapen och värmen som delas tillsammans. Jag tänker på Bohm som beskriver hur en dialog inte tar några sidor utan är en konversation med ett center, och att essänsen i en dialog är ett flöde av mening där ingen försöker att vinna. 

Jag tänker på våra samtal där vi pratat om växande och utveckling som inte är linjär, utan mer som en cirkel eller spiral. Jag kommer hela tiden tillbaka till tanken om att vi möts i en ring, en fulländning som skapas tillsammans. Där vi möter oss själva och varandra och blir till i mötet. 

Jag har redan börjat med intervjuer under slutet av förra terminen, tillsammans med era blogginlägg tänkte jag skapa en sorts utvärdering, ett kompendie som ska liknas vid ett runda bordet samtal. Den ska kunna läsas av någon som vill veta vad Folkis på distans är och känna sig som en del av oss.

Min andra utmaning kommer vara naturterapi, en övningskortlek som utmanar en att gå ut i naturen och utföra olika små mindfulnessritualer. Min tanke bakom är att göra dessa kort under våren och samla en del som ni ska kunna få i uppgift att utföra, samtidigt som jag ska dela min upplevelse. Tillsammans skulle jag vilja att vi delar med oss av upplevelsen. Min tanke bakom är att bli mer närvarande i oss själva och den natur vi lever i.