Stjärnfallet som blev stoft

 Att leva ett gott liv. Betyder det att allt är av godo? Jag tror på dualitet och dess kraft för att känna fullt ut. Utan natt finns det ingen dag, utan kyla finns det ingen värme, om det inte gör ont ibland hur ska jag då kunna känna det goda? 

Jag tror på önskan och längtan, men även på stillhet och närvaro. Jag omfamnar den lättnad som befinner sig när ryggsäcken landar på marken och den vilan som efterföljer. Om jag aldrig tar av mig ryggsäcken, hur vet jag då hur tung den är? Jag tror på den kraft som ligger i fysisk närhet och beröring och att få bli till med hjälp av blicken från någon annan. Mitt goda liv tar plats när du ser mig, hör mig och bekräftar mig och samtidigt låter mig gå. Jag tror på den spänningen som för våra energier närmare varandra och samtidigt isär. 

Jag tror på det växelvisa deltagandet och observationen av livets alla mysterier. Jag tror på kraften och sensiviteten av att låta fingertopparna endast vidröra istället för en handfull. Det kan bli tungt och göra ont med händerna fulla och andra upplevelser kan gå förlorade. Det som är mitt kan även få vara ditt, den delade kakan kan smaka mer nyanserat. Jag bakar gärna kakan från grunden istället för att jaga smulor från någon annans kalas. 

Jag tror att vi seglar ensamma på öppet hav och samtidigt lyser klart som stjärnor på himlen. Jag tror på det goda i livet när vi väljer att vägledas av den starkare lysande stjärnan hellre än att välja att stå i dess skugga. Jag tror att vi alla är stjärnfall på vår resa genom livet, vi lyser alla för varandra och för oss själva. På resan kommer vi navigera med hjälp av varandra för att inte kollidera, men om vi kolliderar hoppas jag vi lyser starkare tillsammans. I slutet på det goda livet möts vi i havet som stoft och jag hoppas vi brann långsamt på vår färd för att vi ska ha fått möjligheten att känna vår egen glöd, och var och ens värmande lågor.

Kroppens tunga rustning

Älskade, hatade kropp. Är vi en kropp eller har vi en kropp?

På köksbordet ligger det några gamla foton och dagböcker. Redan när jag öppnar upp den första sidan i en av dem så kastas jag tillbaka till en tid då min rustning var tung och otymplig, som att den inte ens var gjord för mig. Det har lagts till en ny plåt för varje hårt ord, för varje svek, för alla gånger jag legat vaken och gråtit mig igenom nätterna. När jag fortsätter läsa texten så märker jag också att jag inte skrivit bara för mig själv, det är inte en hel sanning som står där. Det är skrivet med en rädsla av att någon ska hitta den. Dagboken är skriven av en hand som vill passa in, som vill ha sin egen unika, speciella, värdefulla plats i världen genom att vara som alla andra. Jag tar fram ett foto och det ser ut som vilken 14 årig tjej som helst. Men minnet som kastar mig tillbaka till en tid och en plats och en känsla som liksom sitter fast i vissa delar av kroppen kan inte lura mig. Jag är dom där tomma orden i dagboken och den leende tjejen på fotot. 

Den här bloggen har varit min utmaning och mitt sätt att ge den där tjejen sin röst tillbaka. Skulle jag idag säga att jag är den tjejen? Jag skulle nog säga att hon är en del av mig, men att jag är någon helt annan idag. Det har krävts år av övningar och möten med mina känslor och min kropp. Såpass att jag i dagsläget har lärt känna min kropp till den grad att jag nu vet varför vissa smärtpunkter gör sig till känna och varför. Som jag skrivit i tidigare inlägg så använde jag mig av smärta i kroppen för att få utlopp för ångest. Det får mig att undra över vilken tanke jag hade om kroppen då. Var jag min kropp eller var den bara ett skal? Jag får känslan av att den många gånger var ett skal, en rustning. Det jag visade upp för andra stämde inte med det som var inuti. 

I dagsläget är jag mig själv tacksam för alla de vägar jag gått för att möta mig själv. Jag skulle vilja svara att vi är en kropp just nu i detta liv, men även att vi har en kropp som vi fått låna för denna resa. Själen och medvetandet är något jag upplever som en fri energi som inte går att fånga in. Vi matas ju ofta med ord om tankens kraft och vi ska hela tiden tänka oss friska, nyttigare, mer älskade och så vidare. Men jag skulle vilja säga att samtidigt som tankens kraft kan vara en välsignelse så kan det lika enkelt bli en förbannelse. För när du ska tänka dig frisk, hur känns det i din kropp då? Det är många som glömmer bort att kroppen ska följa med även på tankens resa. Och när vi inte tar med kroppen, så separeras vi känslomässigt och blir kvar i tanken. 

Jag har hört många säga: - Hur kan jag som är så tacksam vara så olycklig? Ibland ställer jag frågan om vart i kroppen känner du dig tacksam. Ofta får jag inget svar, eller ett mer inövat sådant, i hjärtat såklart. Som att alla bra känslor sitter i hjärtat. Jag har upplevt känslor i alla delar av min kropp nästan. 

En väldigt fin övning för mig handlar om den frigörande dansen. Frigörande dans för mig handlar om att röra de delar av kroppen som behöver det just nu. Det är ett sätt att få energin i kroppen att cirkulera. Här kan tankens kraft få förödande effekter om man ska börja tänka att man inte kan dansa, eller om man blir för uppmärksam på om det är snyggt eller i takt. Den frigörande dansen är för mig ett sätt att låta tanken vila och verkligen känna min kropp. Vart i kroppen blir jag glad när jag dansar, vart känns det stelt och helt plötsligt märker jag att jag ler och det ger mig en känsla av hopp. Ett hopp som liksom vaknar till liv och allt det där som kändes lite tungt har försunnit ur mitt medvetande, om en så för en liten stund. 

Koka soppa på en spik

Den här veckan har spenderats framför den sprakande brasan i vardagsrummet. Brasan är egentligen en videoinspelning på tvn. Men den ger en känsla av värme och mys när jag suttit i soffan och funderat över veckans tema. Kreativitet och skapande. 

Min första tanke om att vara en kreativ och skapande varelse behandlar ämnen som konst, foto, film och musik. Musik som vi tidigare menat vara ett av själens språk. Lagom till den här veckan så fick jag mitt 2022 wrapped på Spotify, där de visade upp mina favoritlåtar och artister i år. Har spelat över 43.000 minuter musik, det säger en del. En del av de minuterna har spenderats just i soffan, framför den sprakande brasan. På väggarna hänger det olika tavlor, en del tryckta motiv och andra köpta på vernissage. Tavlorna är viktiga för mig, för dels berättar de en historia om olika delar av mitt liv. Jag vet precis när jag köpte dem och varför. Samtidigt som de bidrar till en hemtrevlig och ombonad känsla. Vilket för mig in på tanken om skapande, vi skapar oss ett hem. Det är ju inte bara olika möbler som står strategiskt placerade som tillsammans blir ett hem. Det är känslan, ni vet när man kommer hem till någon och kan få den där hemtrevliga känslan. Det är ju inget som bara dyker upp och infinner sig, det ligger ju en tanke bakom. En kreativ tanke om varför just den där soffan står där den står och vilka gardiner, blommor, dukar och lampor som av en varsam hand har fått sin plats i just det hemmet. 

Ju mer jag tänker på skapande så märker jag att det hela tiden återkommer till att det är en specifik känsla jag vill åt. Det är en känsla som säkerligen är olika för oss alla, men när den väl infinner sig, ja då vet vi precis vad det är vi känner. Jag tänker på när jag kan se en perfekt vässad blyertspenna, min första instinkt blir att jag vill bara hålla den i min hand, känna hur den känns mellan det vana fingergreppet, vilken tyngd har den. Sedan måste jag testa den mot ett papper, en penna kan kännas helt fel om det blir fel raspande ljud när jag drar ett streck mot pappret. Det är något jag kan känna i hela kroppen, det blir som en rysning när det inte känns rätt. Samtidigt som en annan sorts rysning visar mig att det är helt rätt sorts penna till det här pappret. 

Ett annat sorts skapande är hantverket, för min del handlar det främst om att sy, sticka eller virka. Det var något jag lärde mig tidigt av min mormor. Mormor dog nu i Augusti i år. Hantverket är en del av henne som jag alltid bär med mig. Det är något vackert i det, den kunskapen är något jag inte kan tappa bort i nån flyttkartong och för det är jag evigt tacksam. Det var i hantverket vi kunde mötas och det skapade ett speciellt band mellan oss. Jag kunde verkligen känna att hon var stolt över mig när jag tagit mig an något mer komplicerat och fick det gjort. Vi har ju pratat en del om att kreativitet går hand i hand med prestation. Men för mormor så handlade det inte om att jag skulle skapa för att prestera, hon var bara så stolt över att kunna ge mig något av den kunskap hon hade. Jag såg det i hennes ögon. Och hon sa aldrig att jag gjort något fint, utan hon sa att hon var stolt att jag gjort färdigt att jag har kämpat och inte gett upp. Det var så mycket mer värt än att få höra att det var fint. 

Jag tänkte vidare på vad det betyder för mig att vara kreativ. Min tanke tog mig längre bort än konsten och hantverket. Jag tänkte på det vi pratade tidigare om i veckan, när jag menade på att vi inte behöver ha ångest för måndagar, för egentligen är det bara en ny dag. En ny dag med nya möjligheter. Det är ju vi som skapar ångesten och vad det nu innebär att det är måndag. I universum finns det inga måndagar. I djurriket finns det inga måndagar, solen vet inget om måndagar. Den lyser hela tiden, det är bara vi vänder oss bort en stund på den jord vi befinner oss på. Men jag vill inte blicka ut så pass långt bort. Om vi återgår till oss människor. Vi är skapande varelser allihop, mer eller mindre. För mig handlar kreativitet om att kunna lösa en knepig situation, eller att vakna upp en morgon och välja den positiva tanken om livet. Att med sin kreativitet och med sitt mod våga vända blad på sin egen historia. Att hitta nya vägar som ingen annan stakat ut åt dig. Att våga gå vänder när alla andra går höger. Att stå upp och säga sin mening på ett viktigt möte. Att säga nej när du vill säga nej. Att vakna och välja att inte stressa till jobbet. Att en dag välja att ta cykeln en helt ny väg istället för den vanliga sträckan. Att vara en kreativ skapande människa är för mig den som kan våga att skratta genom tårarna och våga hoppas och tro på att allting kommer lösa sig och att livet är värt att levas.