De senaste veckorna har spenderats i tankebanor kring hjärnan, teknik och kärlek. På vilket sätt hänger de samman har jag funderat på. Jag har funderat med hjälp av min hjärna och vana tankemönster om hur saker hänger samman. Jag har även tagit hjälp av den teknik jag använder mig av för att hålla kontakt med omvärlden via digitala arenor. Hjärtat har väglett mig och i samma stund förvirrat min hjärna genom att försöka skapa nya banor och tankemönster om vad kärlek egentligen är.
Jag märker snabbt hur tankarna far omkring och försöker samla ihop information för att senare med hjälp av ord beskriva vad det är jag vill säga. Samtidigt som jag känner hur hjärtat rusar och vissa delar av kroppen spänner sig, skapar blockeringar. Orden som formas känns även de som en blockering, eller kanske inte en blockering, mer som att de inte räcker till. Jag försöker sätta mig ett slags noll läge. Där tankarna blir tysta och jag bara känner. För att gå tillbaka till gamla blogginlägg, så återskapar jag här själens språk. Jag tar till hjälp min musik, med musiken så tystnar tankarna och jag bara känner. Jag känner ett tempo, ett flöde som i sin tur leder till en vilja att röra mig, i takt och låta det som känns flöda fritt i mig, ur mig.
Jag undrar om kärlek kan vara rörelse, som går från en punkt till en annan. En rörelse är aldrig stilla, den tar bara en annan väg om vägen skulle vara blockerad, ibland med hjälp av en skjuts på vägen. Kärlekens rörelse kan ibland fara snabbt ner för en nedförsbacke och i nästa stund knappt ta sig uppför ett hinder eller en lutning uppåt. Ibland flödar kärleken över i en person såpass mycket att den sprider sig till alla som har turen att vara runtomkring. Det räcker med en utsträckt hand eller ett bekräftande leende för att kärlekens rörelse har satts igång från en person till en annan. Som i sin tur för den rörelsen vidare.
Ibland tror vi att kärleken måste studsa tillbaka, lite som en spegelbild, om jag ger till dig så ger du till mig. Men jag tror att det inte alla gånger är så, kärlekens rörelse går i ring och sick sack och även baklänges. Jag tror att när vi stirrar oss blinda på den personen vi vill ha kärlek ifrån, som kanske inte kan ge oss det, så blir vi samtidigt blinda för den kärlek och rörelse som finns kring oss.
Jag ser en inre film spelas upp, som visar hur jag tittar på min mamma, snälla älska mig. Hon i sin tur ser inte mig, utan tittar på sin mamma, snälla älska mig, och hennes mamma ser inte henne för hon tittar på sin egen mamma, snälla älska mig. Det blir en slags tunnelseende, ibland får vi hjälp på vägen, att bryta vår smala blick. Någon som vägleder oss och breddar vårt synfält. Som får oss att uppleva rörelsen av kärlek igen.
Många säger att kärleken är stor och att den känns starkt, men jag vill också bryta ner den. Ner i de små vardagshändelserna, det behöver inte alltid vara omtumlande och magiskt. Jag tror att när vi väljer att se och ta emot även de små doserna av kärlek så kommer det hela tiden att flöda. Jag tänker att en liten dos av kärlek kan vara att le och säga hej till någon, eller ett god morgon till busschauffören, att uppmärksamma en nyknoppad blomma på väg till jobbet, att ge någon en komplimang. Jag tror att vi varje dag har en chans att möta kärleken runt hörnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar