Humor har räddat mitt liv

 Jag har alltid fått höra att jag har en otrolig fantasi och sinne för humor, att jag kan få vilket dystert rum som helst att kunna brista ut i skratt. Det är i humorn jag finner meningen med livet, jag bär gärna det om det för en liten stund kan lätta trycket hos någon annan. Missförstå mig rätt, det är inget tungt ok att bära, jag trivs med det och det är ingen flykt, utan mer mitt egna sätt närma mig saker som gör ont.

Jag minns svenskalektionerna i högstadiet, där hade jag på något märkligt sätt fått tid för att läsa upp mina noveller jag skrev på fritiden. Mina noveller eller korta berättelser var egentligen helt tagna ur mitt liv. Men det var ingen som förstod att jag skapade dessa karaktärer från att studera människor och deras beteende på krogen när jag satt där med mamma. Jane som rökte ett paket cigg på en kväll, som alltid hostade innan hon sa något. Maggan som kastade ett glas i huvudet på Vivi för att de bråkade om vaktmästaren som tydligen hade ihop det med alla singelkvinnor i huset. Tommy som alltid grät när han sjöng karaoke. Det fanns många mer, men det är inte de jag vill berätta om, utan ge er en bild om hur det började. 

Berättelserna blev mitt sätt att få yttra mig om det jag tyckte var jobbigt och samtidigt äga min historia. Jag har många gånger fått höra att det jag gör är att fly, när jag skrattar åt de mest bisarra som hänt mig under livet. Men jag skulle vilja säga att det finns medlidande och kärlek i min humor. Det är i humorn som jag och Andy möts. Det är i humorn som jag och min bror överlevt våra barndomsår, det är en plats där bara han och jag kan mötas, för det går inte att få någon annan att förstå. Hur förklarar man det roliga med att mamma "parkerade" cykeln utanför Ninos. Just det begreppet har blivit ett mått för oss där vi beskriver hur pass full mamma hade vart dagen innan. Det finns en sorg och ett lidande i det hela, men jag vill äga mitt lidande. För vem vore jag utan det? Det är i lidandet jag har tagit mig upp och framåt igen och det är i lidandet jag mött mitt innersta jag. Det är i lidandet jag märkt vilka som stannat kvar.