Tillbakablick

 Jag sitter vid datorn vid mitt skrivbord som jag införskaffade just till den här kursen. Min bror var på besök i somras och han visste att jag skulle börja en ny kurs till hösten, så han hade med sig en dator till mig. Det är hans gamla jobbdator, i början stod allt på norska. Jag har efter många försök lyckats ändra allt förutom Teams till Svenska. Nu vill jag inte ändra, för det har blivit kopplat till den plats i livet jag befinner mig i just nu. Skrivbordet är Andys gamla, det är litet, som till ett barn och har klistermärken på, något jag också låter sitta kvar, för det påminner om en annan tid.

 Jag är nog nostalgisk, men det är något fint med det. Det finns en sårbarhet i minnen, minnen som vittnar om en annan tid och en annan plats. Minnena får mig att i dagens ljus känna mig som en vinnare, tänk att jag, just jag sitter här, att jag klarat mig såhär långt. Att jag får vakna upp en dag till, känna solen mot mitt ansikte, att jag kan känna datorns tangenter vant under mina fingrar. Att jag med hjälp av mina ord kan göra mig förstådd och hörd, tänk att jag har fått spendera de senaste månaderna av mitt liv med er. 

Själva uppgiften till den här veckans tema var egentligen inte svår, jag hade kunnat göra den enkelt. Men jag fastnade, jag fastnade för att jag blev så påmind om att allt som har en början även har ett slut. Så hade vi en vecka ledigt, det rubbade mig. Jag blev ensam kvar med mina tankar som började tänka på slutet, slutet av den här kursen. Något som just idag känns så långt bort, så overkligt, det här är ju mitt liv nu, ni är mitt liv. 

Jag hade ingen aning om vad den här kursen skulle göra för mig, jag ville mest bort från mitt jobb. Helt plötsligt en dag så dök det upp en liten annons på facebook, som undrade om jag ville gå Folkis på distans för att utveckla mitt tänkande. Det var med lite pirr i magen och en förväntansfull blick jag klev in i det första digitala mötet med er. Jag var så ledsen att jag blev sjuk och inte kunde närvara på plats med er andra. Men förvånad över att jag ändå direkt kände mig så välkommen och delaktig även om jag var så långt borta. Det var strax efter de första mötena som min tanke om hotell utsikten väcktes. Det kändes som att jag såg in i era fönster, jag tänkte att vi var på samma hotell, men med olika rum. Jag känner fortfarande att jag befinner mig på hotellet, vandrar runt i olika rum med olika insikter, olika utsikter. Jag känner även att jag inte längre bara ser in i era fönster, ni har tagit med mig på en rundtur även i era inre rum, ända in i de mörkaste hörnen. 

Jag tror på möten, jag tror på växande och lärande livet ut. Jag tror att vi växer och utvecklas i möten, i ärliga möten. I den här kursen möter vi varandra och oss själva, vi delar och vi tar emot, det vilar en tacksamhet och en kärlek i våra möten. Jag känner även en nyfikenhet och en värme, och jag känner en gemenskap, en familj. Folkis på distans är min nya familj. 

Jag tackar er för att ni fått mig att känna mig sedd, hörd, viktig och värdefull.