Kan sanningen göra mig hel?

 Veckan har spenderats i ett vaccum, en slags gråzon där motsatspar har fått gå en match med varandra. Om något anses vara sant av den stora massan, utgör det då en sanning? Samtidigt som vi uppmanas att leva efter vår egen sanning, så skavi tro blint på de som utger sig för att komma med sanningen. 

Vi ska lita på oss själva, vi ska tro gott och handla väl, är vi människor i grunden goda eller är vår motor en mer biologisk drivkraft vi har försökt att civilisera. Varför måste vi civiliseras? Kan vi inte stå ut med oss själva, för att vi är medvetna om vårt medvetande och våra drifter som många gånger får oss att handla med ont uppsåt. Exempelvis en svartsjuka som leder till att en ex partner eller till och med sina egna barn dör. Blir mördade av sin egen förälder, för att man inte kan stå ut med tanken om att inte "äga" en person längre. Ägandet är enligt mig en stark drivkraft hos oss människor. Vi uppmanas till att äga, vi ska säga mitt, mina, vårt och så ska vi skydda det med våra liv, och i värsta fall ta ett liv. De fallen vi får veta om handlar ju många gånger om kanske de mer extrema, där det gått till just på det sättet, men jag tänker även på vår drift om att äga, såsom materiella saker. Vi behöver så många accessoarer för att vara fullvärdiga människor. Det räcker inte med våra kroppar, våra sinnen, vårt hjärta och vår själ. Vi behöver ett hem, kläder, bilar, smycken, väskor, smink, redskap av olika slag och så vidare. Vi behöver även tituleras, inte bara med vad vi är, utan vad vi kan, vad vi tillskaffat oss kunskap om, våra yrken, social klass och tillhörighet. Vi skapar gränser och klyftor, gärna ekonomiska, inte undra på att den som inte har mer än sin kropp enbart får tillgång till det lilla utbud bara en kropps utbud kan erbjuda. Många gånger med sanktionerade blickar och en skuld och skam om att man inte lyckats tillräckligt. Är det människan med det godaste hjärtat och flest goda gärningar som lever autentiskt och i harmoni med andra som får det bästa livet? 

Jag har funderat mycket kring den där känslan av att ständigt vilja ha mer, en del av mig undrar om det är det monetära systemet, konsumtionsamhället, att vi lever i sanningen om att den med flest tillgångar ska ha mest resurser. Att vi människor föds in på en planet som har allt vi behöver för att överleva, samtidigt som många av oss inte har råd att leva. Det som förbryllar mig mest är att vi alla är överens om och lever i den sanningen. För mig är det inte sant, varför ska vi inte alla få leva och ta del av allt fantastiskt som finns på denna jord? Samtidigt som jag känner mig som en hycklare, för jag lever ju i den sanningen. Jag vill också ha mer och utesluter även vissa delar för att jag är övertygad om att det inte är för mig. Lyxiga uppleveler och resor, fina hus, sommarstugor och bilar, det är ju till för dom andra, som har råd, som är "värda" det. Det har jag fått lära mig som liten, vilken "värld" jag tillhör,så jag tittar inte ens åt det hållet. Jag är också uppväxt i en värld som menar på att sanningen och lyckan inte sitter i det materiella eller att pengar inte gör en lycklig, med en uppmaning om att blicka inåt. En del av mig vill hitta sanningen och lyckan inom mig, utan att behöva lägga till något yttre. Samtidigt som en del av mig undrar om det inte är ett trick, en trend, för att få oss att lägga skulden på oss själva om vi inte finner det. Istället för att skrika rätt ut vilken orättvis värld vi lever i. 

Jag har även funderat på hur man är sann mot sig själv, betyder det att bli uppmärksam på när man går emot sig själv när man återigen hamnar i situationer man lovat sig själv att inte hamna i igen. Handlar det om att vara snäll mot sig själv och ge nya chanser, handlar det om försoning eller att leva enligt sina principer? Principer som de senaste tio åren både har ändrats åt både det ena och andra hållet. Handlar det om att säga sin sanning, eller att veta om när man inte ska göra det? 

En del säger att ögonen aldrig ljuger, men många ögon har ljugit för mig. Jag brukar tänka att jag kan leva med mig själv, om jag kan se mig själv i ögonen och på något sätt samtidigt möta min själ, inte bara den fina, goda delen, utan även också mörkret och ögonen som jag vet även har ljugit för andra. Vissa saker kan man ju inte ta tillbaka, andra kan man lära sig att leva med, ibland skapar man en ny sanning om det är det som krävs. Är sanningen något ständigt skapande och återskapande som aldrig tar slut?