Till alla versioner av mig

I min hand håller jag fem kuvert, mitt namn står på allihop. Till Jenny, inget mer. Jag lägger ut dem framför mig på golvet som i en halvcirkel. Sträcker ut handen efter det längst till vänster, det är skrivet till lilla barnet Jenny. 

När jag tänker på dig så börjar jag att le, jag ler för att den här delen av ditt liv var så lekfullt, du levde verkligen i din fantasi och skapade de mest fantastiska drömvärldarna. Du var äldst bland en stor skara kusiner och du axlade rollen som förebild och du stormtrivdes. Jag minns att du som åttaåring fick en nyfödd kusin som var som din levande docka, du fick pyssla om henne och bad om att få göra alla sysslor som att mata och byta blöja i den mån du kunde. Hon tydde sig till dig såpass att när hon blev större och vaknade på natten så ropade hon efter dig och inte mamma. Jag minns att du gillade att stå i centrum, iallafall inom släkten, att få sjunga luciasånger eller att dansa till någon låt var något du verkligen tyckte var roligt. Jag minns även åtskilliga timmar av att du låg på golvet och ritade, det fanns ingenting i hela världen som kunde störa dig i ditt flow. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu, medan andra delar av dig lämnade jag kvar för jag började ett nytt kapitel. Jag har fortfarande kvar den livliga fantasin och förmågan att drömma, kanske inte lika livligt som du, men det finns där och påminner om dig. 

Det andra brevet är till tonåringen Jenny. Jag ser dig, trots att du vill dölja den här tiden med en grå skugga. Jag ser ljusglimtarna, jag ser hur du ständigt försöker, hur du vill göra alla till lags och hur du dras mellan olika viljor. Jag minns hur modig du var när du valde bort den populära gruppen för att vara vän med en helt ny tjej i klassen. Jag minns hur starka ni kände er ihop, och hur ni började skriva dikter om livet. Det var här du hittade ordens kraft och vilken betydelse det hade för att få utlopp för allt som spände inom bröstet. Jag minns att tiden gick mycket saktare för dig än för mig, och hur du hade förmågan att vara i nuet och samtidigt längta. Det var även här du hittade böckernas helande kraft, där du skapade nya världar och familjer som du levde i. Jag minns också hur kreativ du var, du såg allt som ett sorts möjligt projekt att skapa något av. Mitt i natten väckte du familjen genom att hamra på spiktavlor, andra gånger gjorde du skulpturer av gamla påskägg och såsslevar. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu. Jag älskar fortfarande böcker, men kan inte uppslukas så som du och den kreativa delen finns fortfarande kvar, inte lika livlig och fantasifull, men den påminner om dig. En stor del av dig lämnade jag kvar, jag behövde det, och du behövde det för att kunna komma närmare ljuset igen. 

Det tredje brevet är till Jenny som ung vuxen. Jag önskar att du kunde se på dig såsom jag ser på dig. Att du kunde förstått hur mycket du gjorde, hur mycket kraft du hade, hur jävla viktigt du var. Du blev mamma direkt efter gymnasiet, vad kunde du veta om vuxenlivet. Du gav verkligen allt, när många såg ner på dig och tyckte att det var ett dåligt beslut att få barn så tidigt, så skötte du ett hem, lagade mat, stickade och sydde barnkläder, kokade sylt och hade alltid maten klar till middagstid. Livet var inte alltid rättvist för dig och nog fick du kämpa, men du gav dig inte, du gjorde alltid det lilla extra med vad du än tog dig an. Jag minns att du var så nyfiken på livet och längtade efter allt fantastiskt som skulle hända dig framöver. Det var också här som mammahjärtat blev till och växte sig starkt. En helt ny känsla av beskydd och omvårdnad och kärlek som du aldrig upplevt förut. Den kraften kom inifrån dig, du skapade den. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu. Mammahjärtat har växt sig än starkare och jag är förvånad över hur många som kan få plats där samtidigt. Jag är mammig och beskyddande och jag tvekar inte en sekund att ställa mig stark som en mur framför eller bredvid dom som står mig nära. Jenny, jag behövde dig såsom du var då, men du behövde mig såsom jag blivit nu, så delar av dig lämnade jag kvar. 

Det fjärde brevet är till mig nu. Jenny, jag vet att du många gånger sagt att du tycker att livet är för långt och att du är så trött. Jag vet det; för att du har fått gå så många ronder med dig själv och andra i nån slags evighetsmatch utan slut. Men jag vill säga som du säger, tänk om du skulle räkna alla dina skratt istället för dina tårar. Jag älskar hur du kan få ett helt rum att lättas upp, hur du med din finurlighet även nu visar på den inneboende kreativiteten för att lösa problem och din inkännande del som ser allas unikheter. Jag uppskattar hur du tolkar världen, hur du väljer lite från det ena och det andra, det som passar dig bäst. För du har ju testat det mesta och festat med dom flesta, haha. Du sitter med så många livserfarenheter och det skapar ett djup och en förståelse i dig som gör det enkelt för dig att förstå andra människor. Det blir som att du kan tala ett till språk, upplevelsens språk, som blir ett naturligt möte med andra. Jenny jag gillar din humor och din livliga fantasi, du har lärt dig hur du kan använda det till din fördel och även till andras fördel. Den har gjutits samman med din personlighet och även visat dig nya sätt att se på världen. Jenny, jag vet att du blickar tillbaka och undrar varför allt var tvunget att vara så svårt under så lång tid. Men du, det tar tid att skapa en diamant, det var exakt den mängden press och tryck som du klarade av. För du klarade det ju. Jenny, jag står stolt bredvid dig. Du och jag. 

Det femte brevet är till framtidens Jenny. Jag längtar efter dig, samtidigt som jag lärt mig det fina i att vara i det man är nu. Det andra kommer sen, jag lovar dig. Jag känner livskraften och nyfikenheten på vad livet har att komma med. Än finns det krut i mig, jag vet bara inte i vilken riktning jag kommer skjutas åt. Det känns fint att inte veta, för då kan jag låta mig drömma. Vi kommer att ses, det lovar jag dig. 

Avslutar med en textrad av BØRNS 

Past lives couldn’t ever hold me down 

Lost love is sweeter when it’s finally found 

I’ve got the strangest feeling 

This isn’t our first time around

Past lives couldn’t ever come between us

Some time the dreamers finally wake up

Don’t wake me I’m not dreaming

Don’t wake me I’m not dreaming

Kärlek väntar runt hörnet

 De senaste veckorna har spenderats i tankebanor kring hjärnan, teknik och kärlek. På vilket sätt hänger de samman har jag funderat på. Jag har funderat med hjälp av min hjärna och vana tankemönster om hur saker hänger samman. Jag har även tagit hjälp av den teknik jag använder mig av för att hålla kontakt med omvärlden via digitala arenor. Hjärtat har väglett mig och i samma stund förvirrat min hjärna genom att försöka skapa nya banor och tankemönster om vad kärlek egentligen är. 

Jag märker snabbt hur tankarna far omkring och försöker samla ihop information för att senare med hjälp av ord beskriva vad det är jag vill säga. Samtidigt som jag känner hur hjärtat rusar och vissa delar av kroppen spänner sig, skapar blockeringar. Orden som formas känns även de som en blockering, eller kanske inte en blockering, mer som att de inte räcker till. Jag försöker sätta mig ett slags noll läge. Där tankarna blir tysta och jag bara känner. För att gå tillbaka till gamla blogginlägg, så återskapar jag här själens språk. Jag tar till hjälp min musik, med musiken så tystnar tankarna och jag bara känner. Jag känner ett tempo, ett flöde som i sin tur leder till en vilja att röra mig, i takt och låta det som känns flöda fritt i mig, ur mig. 

Jag undrar om kärlek kan vara rörelse, som går från en punkt till en annan. En rörelse är aldrig stilla, den tar bara en annan väg om vägen skulle vara blockerad, ibland med hjälp av en skjuts på vägen. Kärlekens rörelse kan ibland fara snabbt ner för en nedförsbacke och i nästa stund knappt ta sig uppför ett hinder eller en lutning uppåt. Ibland flödar kärleken över i en person såpass mycket att den sprider sig till alla som har turen att vara runtomkring. Det räcker med en utsträckt hand eller ett bekräftande leende för att kärlekens rörelse har satts igång från en person till en annan. Som i sin tur för den rörelsen vidare. 

Ibland tror vi att kärleken måste studsa tillbaka, lite som en spegelbild, om jag ger till dig så ger du till mig. Men jag tror att det inte alla gånger är så, kärlekens rörelse går i ring och sick sack och även baklänges. Jag tror att när vi stirrar oss blinda på den personen vi vill ha kärlek ifrån, som kanske inte kan ge oss det, så blir vi samtidigt blinda för den kärlek och rörelse som finns kring oss. 

Jag ser en inre film spelas upp, som visar hur jag tittar på min mamma, snälla älska mig. Hon i sin tur ser inte mig, utan tittar på sin mamma, snälla älska mig, och hennes mamma ser inte henne för hon tittar på sin egen mamma, snälla älska mig. Det blir en slags tunnelseende, ibland får vi hjälp på vägen, att bryta vår smala blick. Någon som vägleder oss och breddar vårt synfält. Som får oss att uppleva rörelsen av kärlek igen. 

Många säger att kärleken är stor och att den känns starkt, men jag vill också bryta ner den. Ner i de små vardagshändelserna, det behöver inte alltid vara omtumlande och magiskt. Jag tror att när vi väljer att se och ta emot även de små doserna av kärlek så kommer det hela tiden att flöda. Jag tänker att en liten dos av kärlek kan vara att le och säga hej till någon, eller ett god morgon till busschauffören, att uppmärksamma en nyknoppad blomma på väg till jobbet, att ge någon en komplimang. Jag tror att vi varje dag har en chans att möta kärleken runt hörnet. 

Kan sanningen göra mig hel?

 Veckan har spenderats i ett vaccum, en slags gråzon där motsatspar har fått gå en match med varandra. Om något anses vara sant av den stora massan, utgör det då en sanning? Samtidigt som vi uppmanas att leva efter vår egen sanning, så skavi tro blint på de som utger sig för att komma med sanningen. 

Vi ska lita på oss själva, vi ska tro gott och handla väl, är vi människor i grunden goda eller är vår motor en mer biologisk drivkraft vi har försökt att civilisera. Varför måste vi civiliseras? Kan vi inte stå ut med oss själva, för att vi är medvetna om vårt medvetande och våra drifter som många gånger får oss att handla med ont uppsåt. Exempelvis en svartsjuka som leder till att en ex partner eller till och med sina egna barn dör. Blir mördade av sin egen förälder, för att man inte kan stå ut med tanken om att inte "äga" en person längre. Ägandet är enligt mig en stark drivkraft hos oss människor. Vi uppmanas till att äga, vi ska säga mitt, mina, vårt och så ska vi skydda det med våra liv, och i värsta fall ta ett liv. De fallen vi får veta om handlar ju många gånger om kanske de mer extrema, där det gått till just på det sättet, men jag tänker även på vår drift om att äga, såsom materiella saker. Vi behöver så många accessoarer för att vara fullvärdiga människor. Det räcker inte med våra kroppar, våra sinnen, vårt hjärta och vår själ. Vi behöver ett hem, kläder, bilar, smycken, väskor, smink, redskap av olika slag och så vidare. Vi behöver även tituleras, inte bara med vad vi är, utan vad vi kan, vad vi tillskaffat oss kunskap om, våra yrken, social klass och tillhörighet. Vi skapar gränser och klyftor, gärna ekonomiska, inte undra på att den som inte har mer än sin kropp enbart får tillgång till det lilla utbud bara en kropps utbud kan erbjuda. Många gånger med sanktionerade blickar och en skuld och skam om att man inte lyckats tillräckligt. Är det människan med det godaste hjärtat och flest goda gärningar som lever autentiskt och i harmoni med andra som får det bästa livet? 

Jag har funderat mycket kring den där känslan av att ständigt vilja ha mer, en del av mig undrar om det är det monetära systemet, konsumtionsamhället, att vi lever i sanningen om att den med flest tillgångar ska ha mest resurser. Att vi människor föds in på en planet som har allt vi behöver för att överleva, samtidigt som många av oss inte har råd att leva. Det som förbryllar mig mest är att vi alla är överens om och lever i den sanningen. För mig är det inte sant, varför ska vi inte alla få leva och ta del av allt fantastiskt som finns på denna jord? Samtidigt som jag känner mig som en hycklare, för jag lever ju i den sanningen. Jag vill också ha mer och utesluter även vissa delar för att jag är övertygad om att det inte är för mig. Lyxiga uppleveler och resor, fina hus, sommarstugor och bilar, det är ju till för dom andra, som har råd, som är "värda" det. Det har jag fått lära mig som liten, vilken "värld" jag tillhör,så jag tittar inte ens åt det hållet. Jag är också uppväxt i en värld som menar på att sanningen och lyckan inte sitter i det materiella eller att pengar inte gör en lycklig, med en uppmaning om att blicka inåt. En del av mig vill hitta sanningen och lyckan inom mig, utan att behöva lägga till något yttre. Samtidigt som en del av mig undrar om det inte är ett trick, en trend, för att få oss att lägga skulden på oss själva om vi inte finner det. Istället för att skrika rätt ut vilken orättvis värld vi lever i. 

Jag har även funderat på hur man är sann mot sig själv, betyder det att bli uppmärksam på när man går emot sig själv när man återigen hamnar i situationer man lovat sig själv att inte hamna i igen. Handlar det om att vara snäll mot sig själv och ge nya chanser, handlar det om försoning eller att leva enligt sina principer? Principer som de senaste tio åren både har ändrats åt både det ena och andra hållet. Handlar det om att säga sin sanning, eller att veta om när man inte ska göra det? 

En del säger att ögonen aldrig ljuger, men många ögon har ljugit för mig. Jag brukar tänka att jag kan leva med mig själv, om jag kan se mig själv i ögonen och på något sätt samtidigt möta min själ, inte bara den fina, goda delen, utan även också mörkret och ögonen som jag vet även har ljugit för andra. Vissa saker kan man ju inte ta tillbaka, andra kan man lära sig att leva med, ibland skapar man en ny sanning om det är det som krävs. Är sanningen något ständigt skapande och återskapande som aldrig tar slut?

Mellan andetagen

Veckans tema har tagit oss till en sorts mellanlandning där vi diskuterat just om vad som händer i mellanrummen. Något som så sällan diskuteras, det är mer fokus på det som varit eller det som komma skall. Men vad händer egentligen där emellan. 

Min första tanke är på det som inte yttras, utan det mer upplevda, det kan vara vibrationer, energier eller rent av bara andningen. Och den där rösten, rösten inuti, den som säger allt den tycker och vad den mest av allt önskar i hela världen. Men det är också en inre och en tyst röst. Många gånger befinner jag mig högst medveten om min inre röst, och högst medveten när min yttre röst inte yttrar det jag menar eller egentligen ville säga. Det är som att jag är inuti mig själv, observerar det inre och samtidigt ser mig själv utifrån. Det är som att stoppa andetaget och hålla andan, helt plötsligt hör man sitt hjärta slå och hela kroppen känns nästintill ihålig, men det är ju bara för en kort stund, för man måste ta ett nytt andetag igen. För mig handlar det om att skapa de tillfällena för att bli mer medveten om hela mig själv, det är då jag känner mest och lyssnar mest. 

Mellanrummen har för mig skapats när livet tagit en ny vändning, som när man vaknar upp första gången ensam efter att en relation tagit slut. Och man inte riktigt vet om det är på riktigt än, för det känns ju inte på riktigt. Tills man vänjer sig. Eller när någon dör och man en tid efter får lust att ringa till den personen och inser att det inte går längre. Nästan så att man tagit upp telefonen och vant scrollar ner till numret i kontaktlistan, för jag kan inte tänka mig att radera den, för då blir det ju helt på riktigt. 

Jag kan även hamna i mellanrummen efter en stark upplevelse, det kan vara en spännande bok, film, serie eller konsert. Jag efterkonstruerar och njuter sen, för i stunden är det så många intryck och annat som har min uppmärksamhet. Jag skulle säga att mellanrummet är tomt och fullt på samma gång, men det är också stilla och livfullt. 

Det svårare för mig är att tillåta mig att vara kvar där, för det är alltid något som ska göras sen, eller senare som kommer i vägen. Tanken är full av för mycket då och stressar iväg till sen. Känslan är förtvivlad och håller kvar i det som tog slut. 

Samtidigt kan mellanrummen ta mig till en tidig sommarmorgon när man vaknar före klockan och går ut på gräset och får syn på daggen i en sovande blomma. Mellanrummen är en söndag i parken när ingen annan är ute och det känns som att hela världen är tom, att det bara finns jag kvar av alla människor. Luften är friskare då, oj vad jag kan andas och vad härligt det är. Just då håller jag också andan, för att jag vet att om en halvtimme är det över, då vaknar allt till liv igen. 

Det var en gång en stjärna

 Veckans tema: Berättelser, jag tänker gå tillbaka ända till Big Bang.

Tänk dig när det fanns ingenting, det är svårt att tänka sig, att det fanns absolut ingenting. En del av mig tänker att det är vår hjärna som har svårt att kunna föreställa sig ingenting. För det är ju på grund av någonting som vi ens finns. Någonting vi valt att kalla Big Bang. Berättelsen om hur allt blev till. En explosion större än vi kan tänka oss som skapade förutsättningarna för liv på vår planet. 

En forskare vid namn Carl Sagan som arbetade på Nasa, hade kommit fram till nån gång på 80-talet att vi alla är gjorda av stjärnstoff. Jag kommer dela ett klipp på youtube där ni kan få en förklaring. Det är 8 minuter långt och väldigt enkelt förklarat. Titta gärna. 

https://youtu.be/FFTXLR7lAxg

Tänk vilken fantastisk berättelse, att vi alla är gjorda av stjärnor som har dött och sedan spridit sitt stoff i universum. Under miljoner år har stoffet blivit till nya delar med nya egenskaper som sen i sin tur blev vi människor. Som vi vet så har vi ju bara funnits i den här formen på vår jord en bråkdel av jordens och universums livstid. 

Jag funderar lite på de berättelser vi människor skapar, berättelser om början och om slutet och allt där emellan. Det finns alltid en början och ett slut i en berättelse, ibland kanske man inte får höra slutet, för det inte har skett än. Men det är samma sak med våra liv, det finns en början och ett slut. En del drömmer om evigt liv, något jag har svårt att förstå. Undrar om man ens har tänkt vad för evigt står för. Tänk om mänskligheten dör ut, vill man fortsätta leva då? Tänk om alla förutsättningar för liv på jorden ändras, även då? Jag tror på något sätt att ”evigt” i den bemärkelsen kanske ändå är på en begränsad tid. 

Jag tycker om tanken på att livet har en början och ett slut. Hur fantastiskt är inte det, att vi vet att vi är här en stund på jorden. Jag vet att vi fasar döden, för den är definitiv. Men jag skulle vilja att vi pratade mer om döden, och var mer tacksamma för livet. Jag tror att det skulle göra oss mer försonliga med döden. Om vi kunde ta till oss något så stort som att vi är skapade av stjärnor och finns här just nu, under de förutsättningar som är gynnsamma för det liv vi lever. Så tror jag att vi skulle tycka att livet skulle vara mer en gåva, en upplevelse som skapats just för oss att njuta av nu. 

Härmed avslutar jag mitt medlemskap i vuxenvärlden

 En del säger att vi blir vuxna när vi är arton år, andra när vi flyttar hemifrån, någon annan skulle säga att man inte blir helt vuxen förrän man skaffar barn eller börjar betala räkningar. Oavsett så finns det en tanke om när det sker. Jag skulle säga att man blir vuxen när man inte längre stannar upp för att plocka upp en fin sten på marken, utan snabbt rusar från plats till plats för att ta sigfrån A till B. När resan slutar vara målet, att vara vuxen är att inte njuta på vägen. Utan att ständigt vara i tanken på framtiden och vad som är nästa steg för det man ska göra senare under dagen eller imorgon eller om ett år eller pensionen. 

Att vara vuxen är att lära sig spela massor av olika roller, att vara proffesionell, att ständigt påminnas om att det är ditt eget ansvar för hela din upplevelse av livet. Att vara vuxen handlar om att säga nej till roliga aktiviteter för att du behöver helgen till avkoppling för att kunna orka ännu en arbetsvecka där du går emot alla signaler från din kropp. Om du är trött, så är det för att du själv inte har sovit tillräckligt och det är ditt eget ansvar att se till att skapa en hälsosam vardag med bra sovrutiner. Eller för att du inte tränar tillräckligt mycket, eller så beror det på att du har för dålig kosthållning. När du legat vaken hela natten och oroat dig för ekonomin är det ditt eget ansvar att ändå gå till jobbet och göra ett bra jobb. För du måste skilja på privatliv och arbetsliv, du ska bemöta dina kunder med en positiv attityd trots att de kallar dig värdelös. För det är inte dig dom menar, det är ju företaget. Om du skulle ta åt dig att någon skriker hur jävla inkompetent du är så är det du själv som måste lösa din inställning till det. 

Till vuxenlivet lockas du med tankar om frihet, samtidigt som det finns massor av oskrivna regler, regler om uppförande. Tydligen kan man skratta för högt som vuxen, och det skulle absolut inte passa att dansa till en bra låt som strömmar ur högtalarna på Ica. Du kan också samla poäng som vuxen, det finns särskilda mål som kan uppnås för att bli fullvärdig vuxen. När du blir vuxen så betalar du för att ha roligt och det sker inom vissa bestämda ramar. När du blir vuxen slutar du fantisera och håller dig till det som är sant och realistiskt. Samtidigt som du uppmanas till att drömma, kanske för att en dröm är just en dröm? Med en uppmaning till att komma ner på jorden, att acceptera sin givna roll i samhället. Att vara vuxen är att dämpa dina känslor och utryck, blir de för starka så får du medicineras eller söka terapi.

Jag har inte kunnat samla mig för att uttrycka mig på det sättet jag velat, kanske beror det på ett motstånd till vuxenvärlden. Jag håller inte med, jag vill inte ha det såhär. Jag vet också att svaret jag skulle få på mina tankar om det skulle låta något i stil med: Du kan ju själv välja en positiv tanke om att vara vuxen, återigen är det upp till mig. Att vara vuxen är att vara ensam, att låtsas att man vet vad man håller på med. Att hoppas på att ingen genomskådar en. 

Om att komma hem

 När jag var ute på promenad igår, så var det som att myntet ramlade ner, jag pratar om min övning med Naturterapikorten. Det var som att jag andades med hela min kropp, långt ner i magen. Jag hade ingen riktning jag behövde gå, utan bara följde med min hund. Jag vet inte ens hur länge vi var ute, det var som att ingenting annat i världen spelade någon roll. Samtidigt som jag kände en stor våg av tacksamhet liksom sprida sig genom hela min kropp. Jag kände en sådan närvaro med nuet och med alltet, det var en upplevelse som jag tidigare enbart kunna få genom trumresor eller guidade meditationer. 

Min plan från början var att ta ett nytt kort varje vecka, men jag förstår nu att den upplevelsen går inte att tvinga fram genom någon sorts tidsplan. Det händer när det är dags, när jag är redo. Det är ju så för mig iallafall, att det tar tid att integrera ett mantra. från början glömmer man snabbt bort det, eller pressar fram tanken. Jag behövde mer tid än en vecka och det känns så skönt att jag inte höll min tidsplan, utan att jag väntade tills det kändes som att jag var klar med övningen. 

Jag tänker fortfarande använda mig av mantrat, men ska börja med den andra övningen nu.

Två av Meditation:

Andas in

Sitt i en behaglig position och låt dina fingertoppar nudda marken.

Slut ögonen, fokusera på din andning och lägg märke till din omgivning.

Föreställ dig nu att du andas in omgivningen och andas ut känslor och stressfaktorer som du vill bli av med.

Andas in naturens läkande kraft och andas ut mänskliga bekymmer som inte gagnar dig.

Gör så tills du är till bredden fylld av naturen.