Följ med på en rundtur av mitt liv. Jag har funderat länge och väl på hur jag vill exponera mig, jag har valt att ta med er in i några välbesökta rum och några jag helst inte går in i alls. Jag håller er i handen under tiden så vågar jag nog.
Stora delar av mitt liv har jag i efterhand förstått att det speglat precis den känslan jag hade om mig själv.
Det finns en mening som jag tagit till mig som lyder.
" Man tar emot den kärlek som man tror att man förtjänar"
Den meningen har räddat mig många gånger när jag inte kunnat förstå hur jag stannat kvar i en situation eller relation som inte varit sund alls.
Välkommen in i barnkammaren, det är för mig ett rum som förändras utifrån när i livet jag tittar tillbaka. Det är blandade känslor för jag vill tro att jag var ett lyckligt barn, eller iallafall lyckligt ovetandes.
Jag föddes inte ur kärlek och det finns inga foton av min mamma och pappa som lyckligt tittar ner på sin skatt. Pappa lämnade oss när jag var nyfödd och valde aldrig att komma tillbaka. Mamma var ung, naiv, fast i sitt eget trauma och bedövade sig själv med alkohol och destruktiva relationer.
Det fanns en man som levde med oss och som jag tror har format mig mest av alla män eftersom han levde med oss i så många år. Peter, jag såg på honom som en hjälte ur ett barns ögon. Peter var alkoholist och hade ett stort kontrollbehov. Men jag minns känslan av att få sitta i hans trygga famn och lyckan av att få vara en familj. Jag förstod inte att vi åkte iväg till campingen på "semester" för att rymma ifrån honom. Han hittade ju oss alltid, vart vi än åkte. Jag blev glad när han kom och kunde inte förrän många år senare räkna ut matematiken. Jag trodde det var en lek när vi kröp runt i lägenheten hemma med släckta lampor, för att han satt i en bil på parkeringen och tittade in.
Peter lever inte längre, sista episoden av hans liv var på en långtidsparkering för husvagnar. Inte den sortens husvagnscamping som jag minns som barn. Där vi låg på bryggan en varm solig dag och metade abborre. Det var antagligen inte heller den sortens entusiasmerande gräl om vem som skulle få sova i den övre delen av våningssängen. Eller när man fick pengar för att handla i kiosken på campingen, och man kunde stå och välja godisbitar som att det inte fanns en morgondag. Han var nog väldigt ensam.
Det finns ett annat rum, som jag kallar ögonblickens rum. Där har jag samlat alla fina små fragment och känslor och alla glittriga ögon från julaftnar och födelsedagar. Även de där sommardagarna när vi metade på bryggan. Jag behöver det här rummet för att påminna mig om alla gånger jag fick blåsa ut ljusen på tårtan och alla skratt och den där pirriga känslan när man gömt sig i kurragömma. Jag behöver det rummet för att kunna stå ut med alla andra rum, där jag är så jävla ful och äcklig och oönskad och så himla fel på alla sätt. Alienrummet som gång på gång lockat in mig för att sedan bevisa att jag inte hör hemma någonstans, att jag inte passar in, att ingen älskar mig.
När jag var runt 13 år så öppnades själens rum. Det var iallafall det jag trodde. Jag var hög på livet, med det menar jag att jag hade hittat ett sätt att släppa ut all ångest. Tidigare hade jag varit inne en lång tid i rummet för yttre bekräftelse och lärt mig att vara duktig. Jag levde länge på att vara duktig, tyst och anpassningsbar. Samtidigt som långa känselspröt växte fram, som kunde på lång radie känna av alla i ett rum och sedan forma sig efter det. I själens rum fick jag möta alla mina känslor och all min ångest som jag skar ut ur handlederna. Jag såg döden som något vackert, en längtan väcktes att en dag få vaggas till sömns på ett rofyllt hav. Jag fantiserade om min egen begravning, vilka som skulle komma dit och vilka låtar som skulle spelas. Jag skrev dikter om smärta och döden. Mamma hade panik, men visste inte hur hon skulle närma sig. Hennes väg blev antingen att skuldbelägga mig, hur kunde jag göra sådär mot henne. Andra vägen var att tiga, det var nog värst. Att vi låtsades som att inget hade hänt.
När jag var 17 år så klev jag in i Amors pilars rum och blev så sanslöst förälskad. Det gick så snabbt och jag var förblindad av hur någon kunde älska mig så jag bara följde med. Vi flyttade ihop och jag skulle som 18 åring börja mitt nya vuxna liv. Allt var fantastiskt och mina ögon var fyllda av ett skimmer som bara såg honom. För dig skulle jag göra allt, bara du älskar mig. Han började ifrågasätta vem jag träffade när jag gick och handlade om det tog lite längre tid än vanligt. Även begränsningar av mitt umgänge, varför ska du till din bror, din ringsignal stör mig, varför ringer din telefon hela tiden, du vet att ingen annan skulle tycka om dig som jag gör. Jag blev mer och mer avskärmad från alla andra, levde hemma i lägenheten och gjorde alla hushållsysslor. De där känselspröten växte sig allt längre, jag trippade på tå och gjorde allt i min makt för att hålla honom på gott humör. Jag fick veta hur ful och äcklig jag var, jag skulle vara glad och tacksam att han ens ville vara med mig. " Man tar emot den kärlek man tror att man förtjänar"
När jag var 20 år så skapades Andys rum, jag blev mamma. Det här rummet är fyllt av kärlek, beundran, lärdomar, ångest, förtvivlan, tröst, tårar, skratt, oändliga timmar av legobyggen på golvet och godnattsagor. Det är ett rum som är det närmaste jag kommer mig själv, för jag har blivit speglad av alla tankar jag har haft om föräldraskapet. Andy speglar mig i alla hans egenheter som jag kan känna igen i mig själv och alla svårigheter han måste gå igenom. Det har läkt mig och stärkt mig och samtidigt slitit mig itu. För gör man inte det för sina barn, går itu, av känslan att inte räcka till, alla sömnlösa nätter när man tänker att man inte skulle blivit så arg för att han tjatade om glass eller inte ville sova. Hur har man inte legat och ångrat sig efter en stressig dag på väg till jobbet och han trilskades med att ta på sig overallen. Och när man står och älskar ihjäl sig när man tittar på dom när dom sover. Tänk att du har skapats ifrån mig, att du har växt inuti mig och kunnat bli så fantastisk.
När jag var 25 år separerade vi och jag flyttade in i rummet som är min första egna lägenhet. Det rummet är fyllt av förväntan, hopp och längtan om ett nytt liv. Jag vet att jag nyårsnatten lovade mig själv att 2012 skulle bli det bästa året i mitt liv. Det blev inte det bästa året av mitt liv, men det blev ett år av oanad kraft och styrka som växte fram ur mig. Blandat med terror från mitt ex, det var inte ett enkelt pussel att leva med barn varannan vecka. Jag var så fruktansvärt ensam, alla hade ju försvunnit under åren jag levt med Andys pappa. Samtidigt som det öppnade upp friheten att själv få välja, det tog ganska lång tid innan jag hittade min egen röst och vilja.
När jag var 27 år träffade jag min andra stora kärlek. Min själsfrände, han var kompositör och miljövetare. Hur kunde jag ha en sån tur att få träffa en så vacker varelse, ett så djupt och mystiskt väsen. Jag kunde sitta i timmar och förundras av långa pianostycken som gav löften om ett annat liv. Och vi kunde samtala om livet, samhället, poesi, vi kunde mötas på ett helt annat plan som för mig var helt magiskt. Sedan kom svartsjukan, varför ringer det i din telefon hela tiden, hur kunde den här varelsen med ett sånt djupt väsen och inneboende poeten vara så mörk? Snälla älska mig, jag gör vadsomhelst. Kunde jag leva med att bli kallad för äckliga pissluder, bli slagen och strypt under sex för att få tillgång till den där skattkistan som öppnas iband och släpper in mig i allt det där vackra. Kunde jag leva med att alla känslor jag kände var fel och att de var överdrivna och att jag var överkänslig.
När jag var 28 år klev jag än en gång in i dödens rum, Andys pappa hade tagit livet av sig. Jag blev dödsboansvarig och samtidigt ensam förälder. Det var en obeskrivlig känsla att kliva in i ett hem man tidigare levt i och samtidigt en känsla av att jag skulle inte vara där. Vi var så osams under åren och det kändes så fel att rota bland hans saker. Första gången jag klev in i lägenheten så minns jag att jag såg hur hans skor stod i hallen, redo att kliva ut. Sängen var obäddad och maten stod i kylen. Han hade legat död en vecka på golvet i vardagsrummet. Sista tiden i hans liv spenderades mestadels på psyk, med många elchocksbehandlingar. Parkettgolvet vittnade om den sista tiden med en fläck av kroppsvätskor som inte gick att städa bort. Han hade gjort sig osams med alla runt omkring, så det var inget ovanligt att han stängde av telefon eller bad alla att dra åt helvete. Jag skulle vilja berätta om en händelse i samband med dödsfallet. Jag var i linköping och skrev på en hemtenta och skulle åka med den sena bussen hem. Väl i bussen så får jag en röst i huvudet som säger såhär - Hur ska du berätta för Andy att hans pappa är död! Jag började gråta förtvivlat och förstod inte alls vart den tanken kom ifrån. Men det var samma tid som Andys pappas kompis hade öppnat dörren till lägenheten. det får mig att tänka på hur vi alla är kopplade på ett högre energiplan och att alla vi hör ihop.
Det är så många som frågar hur det känns, att Andys pappa är död och hur man hanterar det. Vad ska jag säga, man hanterar det olika beroende på vilken känsla man befinner sig i. Jag har gråtit, skrikit, skuldbelagt, blivit tom, skapat en förståelse, gjort förlåt och avslutsceremonier. Tänt ljus, bränt upp pch begravit lappar med arga ord, med förlåt, med tack. Hur Andy känner är också olika, han har ju levt mer än halva sitt liv utan pappa, det här är det normala nu. Vi gråter inte varje dag, livet lunkar ju på. Vi följer med och anpassar oss och har som alla andra lyckliga och fina ögonblick i livet. Det som gång på gång kommer inom mig är en ledsen känsla över att ingen annan kommer älska Andy tillsammans med mig på det där föräldrastolta sättet. Det kan verkligen fylla mig med en stor sorg, för jag vet och jag har sett hur han tittade på Andy och hur stolt han var. Det gör mig oerhört ledsen för både min och Andys skull.
När jag var 33 år lämnade jag relationen med min andra stora kärlek och klev in i ensamhetens rum. Men ensamhetens rum har förvandlats till något väldigt fint. Den hör ihop med ögonblickens rum, jag har en smal korridor mellan som gör att glimtar av det vackra, det sparade kan sprida sitt sken. Här är jag för att stanna, jag omger mig av goda energier och har ett helt lexikon om hur man sätter sunda gränser och hur man älskar sig själv. Jag har speglar som visar mitt vackraste jag. "Man tar emot den kärlek man tror att man förtjänar"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar