Jag skulle kunna kort och gott kunna avsluta här och säga att den videon summerar mina tankar om hur det är i våra skolor och livet rent generellt. Men jag tänker ta med er på en tur i ett väldigt spektakulärt rum som finns på det här hotellet.
Välkommen in till det lustiga huset (refererar till det på gröna lund)
Det första du får göra är att lära dig att stå i kö, några knuffas, andra tränger sig före och långt där framme står en lärare som inte kan se så långt bak i ledet.. För läraren är även en människa med bara två armar, två ögon och ett hjärta, redo att fånga in så många som får plats. Var och varannan meter finns det skyltar som uppmanar till gemenskap, respekt och rättvisa. Vad för nytta gör de skyltarna om man inte fått förklarat innebörden, eller har för bråttom med att komma längst fram. Samtidigt finns det skyltar som uppmanar till att bli en vinnare, nummer ett, bäst. Med den dubbelheten startar ditt lärande i skolan.
Väl framme så får du ta dig upp för trapporna på egen hand. Trapporna där det ena trappsteget åker upp samtidigt som det andra åker ner. Om du har tur, så stod du länge i kön och har kunnat se hur de före dig tog sig upp. I annat fall så kanske du har förtroende till systemet att bara följa med och lita till att det kommer gå bra. Några barn har föräldrar som redan gett dem instruktioner om hur man kommer upp. Det är redan här vissa fastnar, hur många gånger de än försöker så kommer de inte upp för trappan.
Det finns en genväg, som går på sidan, till slut tar läraren med sig de sista som är kvar den vägen. Upplevelsen kan vara av olika art, en del skulle säga att de hade tur som slapp, medan andra skulle se det som ett misslyckande och bär det med sig.
När momentet är avklarat kan läraren pricka för att alla kommit upp och skicka in till skolledningen som kan skriva in i sin statistikrapport vilken bra skola de har. Det är fint att de räknar ut det kvantitativt på en sådan kvalitativ upplevelse. De hurrar i fikarummet och Pelle får pokalen för han var ju faktiskt först upp. Ingen ser Lisa eller Emil som gråter i hörnet, de tillhör den där kvoten som på förhand är kalkylerad och bestämd. Det ska vara en viss procent som hamnar i det hörnet.
Inför nästa del som är den snurrande tunneln, så möts du av stora skyltar som lyder "Blod, svett och tårar" Med den uppmaningen så kastar en del síg hejdlöst in och bara springer rakt igenom. Medan andra tumlar runt och får blåmärken. En del kliver rakt över de som ligger ner och belönas med en guldstjärna. Det var ju ingen som förklarade vems tårar som skulle rinna. Det är ingen som ser över skadorna som uppstår, det ska göra ont. För gör det inte ont då har du ju inte kämpat, då har du inte gett allt. För det är väl så man ska göra? Egentligen är det ingen som verkligen förklarar varför, du ska bara över den mållinjen. Med främmande ord som ditt vuxna jag eller ditt jobb i framtiden, ord man inte ens kan ta i för de känns så långt borta. För de orden ska du ge allt.
Ett annat rum, som egentligen sker parallellt med det andra är spegelrummet. Lärandet och utmaningarna och kunskapsproven går hand i hand med speglingen och formandet av dig själv. I det här rummet så får du se dig själv, hur andra ser dig, dina föräldrars granskande eller kärleksfulla blickar. Du ser även om det finns någon bredvid dig, som stöttar och finns där redo att sträcka ut en hand. Går det någon framför som du följer, eller finns det någon bakom som ser upp till dig. Är du helt ensam? Vem ser du när du tittar på din spegelbild? Har du själv fått vara med och skapa den du ser framför dig? Vem vill du vara?
Till sist är det rutschkanan ner, håll in armar och ben och bara åk. När du kommer ner så välkomnas du av samhället, du har blivit en fullvärdig samhällsvarelse. Du belönas med ditt foto som togs i farten ner, på det kanske du ser skräckslagen ut, eller med ett stort leende, eller rentav blundar. Oavsett så är det nu du möter resten av ditt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar