Den hopplösa romantikern

 Veckans tema har tagit mig in i hjärtats rum och ut igen, ut bland sociala medier och dejtingappar. 

Först och främst skulle jag vilja börja med en resa tillbaka i tiden. Tänk dig när kvinnan var blott en egendom, en förökningsapparat och hushållerska. Kärnfamiljen, mamma, pappa, barn, där alla roller var tydliga. Om de var önskade vet jag inte, det bara var så. Här var samhället ett kollektiv, man såg till familjen som en enhet. Familjen fungerade inte utan alla medlemmar, för de som hamnade utanför blev livet en kamp. Den enskilde individen var inte den viktiga, man skulle se till att familjen fungerade, för vad skulle alla andra tänka och tycka annars. 

Med den utgångspunkten så tar vi en titt på dagens läge. Idag kan en familj bestå av mamma, mamma, barn. Pappa, barn. Mamma barn eller pappa, pappa barn. Det är bara några exempel på hur det kan se ut. Formen av en familj har förändrats, men samtidigt finns det föreställningar kvar som syftar till vad en familj är och består av. Med hjälp av sociala medier så får vi även inblick i andras familjer och relationer på ett sätt som inte var möjligt förut. Alla har möjligheten att synas, men också valet att censurera det som ska hållas dolt för andra. 

Jag tror vi behöver titta på begreppet kärlek, kärlek då och kärlek nu har också fått ny innebörd. Kärleken förr gick hand i hand med den roll man var tilldelad beroende på om du var man eller kvinna. Som kvinna visade du din kärlek genom att ha maten klar när mannen kom hem från jobbet, ett fint och välstädat hem och samtidigt ett vårdat yttre. Mannnens roll var att arbeta, få in pengar till hushållet och så var det med det. 

I dagens läge där kvinnan och mannen arbetar lika mycket, så lever fortfarande en del av dessa former kvar av hur en man eller kvinna sköter sitt hem eller sina barn. Samtidigt som den enskilda individen fått ett stort genombrott. Vi ska självutvecklas och nå vår största potential, vi är inte fulländade. Kravet idag på en romantisk relation är att den ska stå stadigt i alla delar av den enskilde individens perfekta listor. Vi ska alla vara de mest pedagogiska föräldrarna med kraft energi och ork att även ha den perfekta kroppen, hemmet och bilen. Samtidigt ska vi sträva efter karriär och ständig utveckling av oss själva. 

Jag skulle vilja säga att det på ett sätt känns som det var enklare förut, men samtidigt vill jag inte säga att det var bättre. Jag står verkligen för friheten och ansvaret för sitt egna liv. Jag tror på kraften i varje enskild individ att de skapa sina bästa liv. Samtidigt som jag ser hur svårt det är att ens få ihop sitt eget liv, i dagens felfria, censurerade samhälle. Jag har stött på flertalet par som ute på sociala medier lever den bästa relationen och samtidigt är relationen slut en vecka senare. Då får man höra om allt som inte var bra. Vilket får mig att känna en sorg över att ingen vågar visa upp det riktiga livet. Jag har även mött på flertalet personer med kravlistor så långa och definierade att ingen kan leva upp till dem, så klagar de på att de är ensamma. Samtidigt lever vi i en slit och släng kultur där även relationer kan stängas ner och kastas bort som det vore ett par gamla skor. Jag tror att problemet vi handskas med just nu är förmågan att lägga tid och kraft på att skapa goda relationer, innan vi slänger dom. Jag skulle vilja att fler tog till sig ordspråket ”gräset växer där du vattnar det”