Tänk dig att du kan bli vad som helst när du blir stor. Vad är ditt drömyrke, vad ska bli din karriär, hur mycket pengar vill du ha, hur ska ditt hem se ut?
Det här är frågorna som vi redan som små barn ska kunna svara på. Frågor vi ska besvara redan innan vi ens vet vilka vi själva är. Drömma om det vuxna livet i framtiden, när en vecka kan kännas som en oändlighet. Hur ska en fyraåring veta vad den ska jobba med om sisådär tjugo år? Polis säger många barn, eller brandman, antagligen för att man befinner sig i en ålder där man ser upp till hjältar och förebilder. Oftast får en förälder den rollen, man vill göra samma som mamma eller pappa.
Vi uppmanas att drömma stort om framtiden samtidigt som vi blir slagna vid fotknölarna och ska veta vår plats. Det är skolan som institution som redan från början visar oss vår plats i hierarkin. Är du ett läshuvud eller en atlet, spelar ingen roll så länge du är bra på något. Sen finns de alla där emellan, som inte står ut i något speciellt ämne. Skvalpet. De behöver finnas med, för att fylla ut platser som ingen annan vill ha. De nöjer sig. Eller gör dem det? Jag skulle svara både ja och nej på den frågan. En del människor följer och trivs med att ha framtiden utstakat. Det blir ganska enkelt att följa exempelvis sina föräldrars fotspår inom arbetslivet. Eller via deras hobby. Många av oss ifrågasätter inte arbetet som sådant, det är ett verktyg för att nå målet som är inkomsten. Det är via inkomsten vi skapar våra liv utanför arbetet. Det är inkomsten som styr hur vi uppfattas i samhället. Vårt val av arbete sätter ribban för hur vi kommer att behandlas av andra, hos bilhandlaren, mäklaren, föreningslivet och bland grannar.
När vi är små barn och förväntas veta exakt hur vår framtid ska se ut, så är det inte hela den bilden vi presenteras för. Vi ska bara veta vårt framtida yrke. Det är ingen som berättar att resten av samhället kommer behandla dig annorlunda beroende på vilket yrke du har. En del barn, högst privilegierade barn kanske redan vet, att de redan har en hög status. Men de flesta av oss vet inte. Där i första klass, när vi alla står på avstampet för resten av våra liv. Där jag vill tro att vi stod som likar, innan vi blev inrutade att det bara kan finnas en vinnare, att man måste vara bäst.
Varför pratar jag om det här nu då? Temat är själsdödande arbete. Men jag skulle vilja säga att det börjar redan där. Arbete är är ju en förlängning av skolan. Och om du redan där och då börjar din resa med att få reda på allt du inte kommer kunna bli och inte kommer kunna göra. När betygen sätts, när du kommer sist i varje 60 meters lopp, när du blir vald sist av alla på gympan. Eller om du är den i mitten som fyller ut. Då antar man ju sin plats och sin roll, jag kommer inte kunna bli mer än det här. Fatta att vi redan som små kan ha de tankarna om oss själva. Trots att hjärnan fortsätter att utvecklas fram tills vi är runt 25 år.
I dagens samhälle där vi har så många olika jobb, en del med titlar som knappt går att förstå. Där vi är små kuggen i ett större hjul, som verkar snurra utan vår hjälp. När man inte längre kan vara en del av en färdig produkt, utan bara den som står och trycker på en knapp någonstans i en fabrik. Är det så konstigt att vi ibland ställer oss frågan vad vi håller på med?
Spenderade vi tolv år i skolan för att sedan få stå fyrtio timmar på ett rullande band för att packa kartonger. Med en chef som bestämmer när vi får gå på toaletten? Jag tror dessvärre att många inte ens riktigt får grepp om varför ens arbete är själsdödande. Utan det bara känns i hela kroppen och sinnet varje söndagskväll. Kanske är det för att vi långt inom oss hade en annan dröm, en annan tanke om vad vårt vuxna liv hade att erbjuda oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar