Jag börjar det här inlägget med en låttext av Lisa Ekdahl- Du var inte där för mig
Jag föll, men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa,
Fast du hade viskat - Kom!
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte, om jag dör nu blir det för detta leende jag dog
Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
Där såg jag dig - leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig
Du var inte där för mig
Jag föll som om jag trodde att jag var beskyddad av dig - ja, osårbar
Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
Men halvvägs i luften såg jag - att du hade ändrat dig
För utan tvekan vände du och gick
Du gick utan att möta min blick
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte - om jag dör nu blir det för detta leende jag dog
Du var inte där för mig
Den här låten har verkligen fått mig att bryta ihop totalt, för den är så beskrivande för de kärleksrelationer jag levt i.
Jag vill berätta om den utbrändhet som behandlar relationer och kärlek.
Jag har i tidigare inlägg delat en del av mitt liv och min bakgrund, som ligger till grund för det jag kommer skriva nu.
Som liten lärde jag mig snabbt att vara foglig, duktig, snäll och inte kräva något. Det kändes enklare att bestämma mig för att jag inte ville ha något, för då kände jag mig inte lika ledsen och besviken. Jag intalade mig att det var mitt val, alla gånger jag inte kunde följa med på skolresor eller varför jag inte kunde köpa de nya märkeskläderna. Jag gömde mig i böckernas värld och skapade en rik fantasivärld, där någon en dag ska komma och rädda mig, bort från det här.
Jag kände mig aldrig önskad eller värdefull, det hjälpte inte att mamma berättade när jag var 13-14 nångång att hon hade velat göra abort med mig, men min farbror hade övertalat henne att behålla mig. Dagens jag skulle lagt mig ner på golvet och dött om jag hade fått höra det, men jag var så avstängd redan då, så jag bara tog det med mig och stoppade in det i hjärtkapseln. Hjärtkapseln som en dag skulle bli fri och älskad.
När mitt barns pappa "räddade" mig när jag var sjutton år, så förstod jag inte att jag skulle hamna i ett nytt kärleksfängelse. Med ett vapen riktat mot hjärtat, jag älskar dig om du bara gör som jag säger. Den sista droppen kom efter åtta år och ja hade förlorat det tredje barnet i magen i vecka tjugo. Han sa att det var mitt fel att det hade hänt. Han följde inte ens med upp till kvinnokliniken där jag fick ta cellgifter för att bli av med fostret. Jag var inte värd hans tid, nu när jag hade svikit honom ännu en gång. Jag minns att jag tänkte, om jag stannar kvar här, då dör jag. Så jag lyckades ta mig därifrån.
Jag minns en kort tid därefter, när jag satt hemma i soffan hos en pappa till ett barn på dagiset. Han öppnade mina ögon, han frågade vem jag var, jag hade inget svar. Han sa till mig att jag inte behövde hans tillåtelse för att prata eller gå på toaletten. Jag bara satt där knäpptyst och stilla och visste inte ens längre hur man pratade om sig själv, eller berättade vad man tyckte var roligt att göra.
Två år senare träffade jag min andra partner som jag tidigare skrivit om, han fick mig i början att känna mig speciell och viktig. Det var en helt fantastisk känsla, jag tror inte jag ens förstod när det vände. För allting kommer stegvis, när man redan är fast. Vi spenderade sex år tillsammans. Vändningen blev när han använde sig av kärleken till min son och kärleken till honom. Han tyckte jag skulle välja, han menade på allvar att jag skulle välja bort mitt barn för honom.
Jag flyttade igen. Jag skulle lära mig att sätta gränser, att sätta stopp innan det var försent, Ingen skulle få makt över mig igen. Ett halvår gick, så träffade jag en man igen. Han var kanske inte den jag skulle spendera resten av mitt liv med, men han var trevlig och det var skönt med sällskap. Jag hade intalat mig själv att det var mitt ansvar att se till att ingen gjorde mig illa igen. Jag måste sätta stopp tidigt, vid minsta lilla tecken. Det var en kväll för två år sedan, vi hade varit ute och kom hem till mig. Han ville ha sex, jag sa Nej! För jag hade ju lärt mig att jag fick säga nej, jag hade rätt till att sätta gränser för min egen kropp. Det slutade med att jag blev slagen i ansiktet och fick mitt huvud hårt inknuffat i en vägg. Såpass hårt att jag tappade hörseln ett par minuter, följt av ett långt tjutande läte. Han lämnade lägenheten. Kvar låg jag på golvet och kände mig än en gång så värdelös. Jag minns att jag gick in i badrummet, tittade på mig själv i spegeln och kunde inte ens se mig själv i ögonen. Jag ville inte längre vara den här människan. Jag tog fram ett rakblad och skar sönder mitt ansikte. Jag ville inte dö, men jag ville inte längre vara jag. Ironin i den här historien är när jag hamnade på psyk, så kom det en manlig läkare och sa att lösningen på mina problem var att jag borde träffa en man.
Den skammen och skulden som efterföljde går inte ens att beskriva. Men återigen är det kärleken som hotas mot mig, hur kunde du göra såhär mot din son? Det låg inga tankar om min son eller någon annan bakom min handling, det var bara en djup och skär känsla av värdelöshet, äckel och skuld inom mig.
Vad vill jag säga med det här då? Vi har ju pratat mycket i veckan och föregående vecka om arbete, och utbränning. Jag har ju deltagit i diskussionerna om dessa ämnen, jag förstår det bakomliggande på många plan. Jag förstår att vi går sönder själsligt när vi presterar meningslöst. Men jag vill säga att arbetet för mig har varit en räddning. en frizon. En plats där jag har fått vara jag och känt känslan av tillhörighet och familj med mina kollegor. Det har varit en plats där jag också fått ha dessa små problem, som att kaffet i kaffemaskinen smakar illa, eller att chefen är ett svin.
Det har också fått mig att tänka på alla människor som kommer till Sverige. Som flytt krig, eller förföljelse av olika anledningar. Att det talas om att bara de skaffar ett arbéte och bidrar till den svenska välfärden och betalar skatt. Då ska de få stanna. Inte så många diskussioner förs om deras trauma, att de kanske precis håller sig över ytan för att ens komma upp ur sängen. Tänk att de också får känna hat och värdelöshet för att de inte bidrar.
Jag värdesätter inte status, materiella ägodelar eller titlar av de olika slag. Jag värdesätter hur en annan människa får mig att känna om mig själv. Jag värderar hos mig själv samma sak. Jag vill att den jag möter ska få bli sedd för vem den är. Om du arbetar eller ej. Arbetet har hållt mig över ytan många gånger och det är jag så tacksam för. Men det betyder inte att det gäller för alla. Alla har sin historia och jag tänker att jag kan bidra med att inte skämmas för min längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar