På köksbordet ligger det några gamla foton och dagböcker. Redan när jag öppnar upp den första sidan i en av dem så kastas jag tillbaka till en tid då min rustning var tung och otymplig, som att den inte ens var gjord för mig. Det har lagts till en ny plåt för varje hårt ord, för varje svek, för alla gånger jag legat vaken och gråtit mig igenom nätterna. När jag fortsätter läsa texten så märker jag också att jag inte skrivit bara för mig själv, det är inte en hel sanning som står där. Det är skrivet med en rädsla av att någon ska hitta den. Dagboken är skriven av en hand som vill passa in, som vill ha sin egen unika, speciella, värdefulla plats i världen genom att vara som alla andra. Jag tar fram ett foto och det ser ut som vilken 14 årig tjej som helst. Men minnet som kastar mig tillbaka till en tid och en plats och en känsla som liksom sitter fast i vissa delar av kroppen kan inte lura mig. Jag är dom där tomma orden i dagboken och den leende tjejen på fotot.
Den här bloggen har varit min utmaning och mitt sätt att ge den där tjejen sin röst tillbaka. Skulle jag idag säga att jag är den tjejen? Jag skulle nog säga att hon är en del av mig, men att jag är någon helt annan idag. Det har krävts år av övningar och möten med mina känslor och min kropp. Såpass att jag i dagsläget har lärt känna min kropp till den grad att jag nu vet varför vissa smärtpunkter gör sig till känna och varför. Som jag skrivit i tidigare inlägg så använde jag mig av smärta i kroppen för att få utlopp för ångest. Det får mig att undra över vilken tanke jag hade om kroppen då. Var jag min kropp eller var den bara ett skal? Jag får känslan av att den många gånger var ett skal, en rustning. Det jag visade upp för andra stämde inte med det som var inuti.
I dagsläget är jag mig själv tacksam för alla de vägar jag gått för att möta mig själv. Jag skulle vilja svara att vi är en kropp just nu i detta liv, men även att vi har en kropp som vi fått låna för denna resa. Själen och medvetandet är något jag upplever som en fri energi som inte går att fånga in. Vi matas ju ofta med ord om tankens kraft och vi ska hela tiden tänka oss friska, nyttigare, mer älskade och så vidare. Men jag skulle vilja säga att samtidigt som tankens kraft kan vara en välsignelse så kan det lika enkelt bli en förbannelse. För när du ska tänka dig frisk, hur känns det i din kropp då? Det är många som glömmer bort att kroppen ska följa med även på tankens resa. Och när vi inte tar med kroppen, så separeras vi känslomässigt och blir kvar i tanken.
Jag har hört många säga: - Hur kan jag som är så tacksam vara så olycklig? Ibland ställer jag frågan om vart i kroppen känner du dig tacksam. Ofta får jag inget svar, eller ett mer inövat sådant, i hjärtat såklart. Som att alla bra känslor sitter i hjärtat. Jag har upplevt känslor i alla delar av min kropp nästan.
En väldigt fin övning för mig handlar om den frigörande dansen. Frigörande dans för mig handlar om att röra de delar av kroppen som behöver det just nu. Det är ett sätt att få energin i kroppen att cirkulera. Här kan tankens kraft få förödande effekter om man ska börja tänka att man inte kan dansa, eller om man blir för uppmärksam på om det är snyggt eller i takt. Den frigörande dansen är för mig ett sätt att låta tanken vila och verkligen känna min kropp. Vart i kroppen blir jag glad när jag dansar, vart känns det stelt och helt plötsligt märker jag att jag ler och det ger mig en känsla av hopp. Ett hopp som liksom vaknar till liv och allt det där som kändes lite tungt har försunnit ur mitt medvetande, om en så för en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar