Stjärnfallet som blev stoft

 Att leva ett gott liv. Betyder det att allt är av godo? Jag tror på dualitet och dess kraft för att känna fullt ut. Utan natt finns det ingen dag, utan kyla finns det ingen värme, om det inte gör ont ibland hur ska jag då kunna känna det goda? 

Jag tror på önskan och längtan, men även på stillhet och närvaro. Jag omfamnar den lättnad som befinner sig när ryggsäcken landar på marken och den vilan som efterföljer. Om jag aldrig tar av mig ryggsäcken, hur vet jag då hur tung den är? Jag tror på den kraft som ligger i fysisk närhet och beröring och att få bli till med hjälp av blicken från någon annan. Mitt goda liv tar plats när du ser mig, hör mig och bekräftar mig och samtidigt låter mig gå. Jag tror på den spänningen som för våra energier närmare varandra och samtidigt isär. 

Jag tror på det växelvisa deltagandet och observationen av livets alla mysterier. Jag tror på kraften och sensiviteten av att låta fingertopparna endast vidröra istället för en handfull. Det kan bli tungt och göra ont med händerna fulla och andra upplevelser kan gå förlorade. Det som är mitt kan även få vara ditt, den delade kakan kan smaka mer nyanserat. Jag bakar gärna kakan från grunden istället för att jaga smulor från någon annans kalas. 

Jag tror att vi seglar ensamma på öppet hav och samtidigt lyser klart som stjärnor på himlen. Jag tror på det goda i livet när vi väljer att vägledas av den starkare lysande stjärnan hellre än att välja att stå i dess skugga. Jag tror att vi alla är stjärnfall på vår resa genom livet, vi lyser alla för varandra och för oss själva. På resan kommer vi navigera med hjälp av varandra för att inte kollidera, men om vi kolliderar hoppas jag vi lyser starkare tillsammans. I slutet på det goda livet möts vi i havet som stoft och jag hoppas vi brann långsamt på vår färd för att vi ska ha fått möjligheten att känna vår egen glöd, och var och ens värmande lågor.