Under den här veckan har jag känt mig lite splittrad, jag har inte kunnat sitta bekvämt i varken stolen eller fåtöljen. När jag känner mig splittrad så förstärker jag känslan med mitt beteende och kan ta upp telefonen varannan minut för att på något sätt hålla hjärnan stimulerad. Vilket för in mina tankar på att våra egenskaper och vårt beteende är en respons på olika stimuli i vår omgivning. Responsen kan vara högst omedveten eller i andra fall helt medveten. En del inuti mig vill reda ut vad jag menar med egenskaper och beteenden, för mig så är de båda begreppen något som blir till genom mötet med andra. En egenskap är något som jag skulle kunna värdera och använda mig av vid exempelvis en anställningsintervju. Med mitt beteende kan jag sedan förstärka den önskade egenskapen vid intervjun.
En annan del inuti mig vill skala av begreppen och förstå dem in i minsta molekyl. Oftast när jag försöker skala av något, så brukar jag föra in min tanke på hur jag skulle vara eller känna om jag var helt ensam i ett mörkt rum. Vad skulle jag tycka om den där specifika frågan eller den händelsen om ingen fanns i närheten för att förstärka eller spegla mina tankar eller känslor. På något sätt tänker jag att jag försöker finna en respons som på något sätt saknar yttre stimuli. Jag vill säga att jag letar efter kärnan som finns inuti mig och som representerar mig. Vem är jag när ingen annan ser på eller värderar mig. Jag finns ju alltid där, och ser och värderar. Min syn på vad som är en god egenskap eller ett gott beteende har ju någonstans på vägen blivit färgad och nött av de möten jag haft under livet.
Under veckans personlighetstest så fick jag resultatet att jag är en extrovert underhållare, jag vill hålla med, för det är så jag uppfattas i mötet med andra. Jag blir till under mötet med andra och får således bekräftelse på att mina egenskaper och beteenden är önskvärda. Är det därför jag fortsätter med det? Eller är det något som är en del av mig, i kärnan av mig? Enligt testet är jag 61 procent extrovert och samtidigt 39 procent introvert, är det konstigt att jag känner mig splittrad? Eller att jag vissa dagar är mer åt det ena eller andra hållet och då i sin tur inte kan riktigt hålla med om vilken jag nu skulle vara. Är det viktigt för mig att veta egentligen?
Återigen förs tanken in på det mörka ensamma rummet, vilken nytta har jag av att vara en extrovert underhållare om ingen är där. O då blir min nästa tanke, vem är jag då? Många gånger så gör jag precis såhär, jag vrider och vänder och plockar isär allting tills jag till slut inte ens vet vad som finns kvar. Ibland finner jag svaren, ibland blir jag bara helt utmattad. Samtidigt skulle jag vilja säga att jag många gånger försöker tänka att det borde ju bara finnas en enkel förklaring på det här. Jag ska visa ett exempel som på ett sätt stärker min tanke på att det kan vara enkelt, men samtidigt visar på att det många gånger är mer komplext och behöver ses utifrån ett sammanhang.
Jag är en person som hellre skrattar än gråter
Jag är en person som hellre gråter än blir arg
Jag är en person som hellre blir arg än slåss
Jag är en person som hellre slåss än dör
Jag skulle kunna fortsätta med olika alternativ, men det jag vill visa är att jag utifrån situation väljer de beteenden som jag själv inte skulle säga representerar mig. Så är egenskaper och beteenden föränderliga? Jag skulle vilja svara ja på den frågan och understryka att vi behåller dom sålänge de främjar oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar