Kan sanningen göra mig hel?

 Veckan har spenderats i ett vaccum, en slags gråzon där motsatspar har fått gå en match med varandra. Om något anses vara sant av den stora massan, utgör det då en sanning? Samtidigt som vi uppmanas att leva efter vår egen sanning, så skavi tro blint på de som utger sig för att komma med sanningen. 

Vi ska lita på oss själva, vi ska tro gott och handla väl, är vi människor i grunden goda eller är vår motor en mer biologisk drivkraft vi har försökt att civilisera. Varför måste vi civiliseras? Kan vi inte stå ut med oss själva, för att vi är medvetna om vårt medvetande och våra drifter som många gånger får oss att handla med ont uppsåt. Exempelvis en svartsjuka som leder till att en ex partner eller till och med sina egna barn dör. Blir mördade av sin egen förälder, för att man inte kan stå ut med tanken om att inte "äga" en person längre. Ägandet är enligt mig en stark drivkraft hos oss människor. Vi uppmanas till att äga, vi ska säga mitt, mina, vårt och så ska vi skydda det med våra liv, och i värsta fall ta ett liv. De fallen vi får veta om handlar ju många gånger om kanske de mer extrema, där det gått till just på det sättet, men jag tänker även på vår drift om att äga, såsom materiella saker. Vi behöver så många accessoarer för att vara fullvärdiga människor. Det räcker inte med våra kroppar, våra sinnen, vårt hjärta och vår själ. Vi behöver ett hem, kläder, bilar, smycken, väskor, smink, redskap av olika slag och så vidare. Vi behöver även tituleras, inte bara med vad vi är, utan vad vi kan, vad vi tillskaffat oss kunskap om, våra yrken, social klass och tillhörighet. Vi skapar gränser och klyftor, gärna ekonomiska, inte undra på att den som inte har mer än sin kropp enbart får tillgång till det lilla utbud bara en kropps utbud kan erbjuda. Många gånger med sanktionerade blickar och en skuld och skam om att man inte lyckats tillräckligt. Är det människan med det godaste hjärtat och flest goda gärningar som lever autentiskt och i harmoni med andra som får det bästa livet? 

Jag har funderat mycket kring den där känslan av att ständigt vilja ha mer, en del av mig undrar om det är det monetära systemet, konsumtionsamhället, att vi lever i sanningen om att den med flest tillgångar ska ha mest resurser. Att vi människor föds in på en planet som har allt vi behöver för att överleva, samtidigt som många av oss inte har råd att leva. Det som förbryllar mig mest är att vi alla är överens om och lever i den sanningen. För mig är det inte sant, varför ska vi inte alla få leva och ta del av allt fantastiskt som finns på denna jord? Samtidigt som jag känner mig som en hycklare, för jag lever ju i den sanningen. Jag vill också ha mer och utesluter även vissa delar för att jag är övertygad om att det inte är för mig. Lyxiga uppleveler och resor, fina hus, sommarstugor och bilar, det är ju till för dom andra, som har råd, som är "värda" det. Det har jag fått lära mig som liten, vilken "värld" jag tillhör,så jag tittar inte ens åt det hållet. Jag är också uppväxt i en värld som menar på att sanningen och lyckan inte sitter i det materiella eller att pengar inte gör en lycklig, med en uppmaning om att blicka inåt. En del av mig vill hitta sanningen och lyckan inom mig, utan att behöva lägga till något yttre. Samtidigt som en del av mig undrar om det inte är ett trick, en trend, för att få oss att lägga skulden på oss själva om vi inte finner det. Istället för att skrika rätt ut vilken orättvis värld vi lever i. 

Jag har även funderat på hur man är sann mot sig själv, betyder det att bli uppmärksam på när man går emot sig själv när man återigen hamnar i situationer man lovat sig själv att inte hamna i igen. Handlar det om att vara snäll mot sig själv och ge nya chanser, handlar det om försoning eller att leva enligt sina principer? Principer som de senaste tio åren både har ändrats åt både det ena och andra hållet. Handlar det om att säga sin sanning, eller att veta om när man inte ska göra det? 

En del säger att ögonen aldrig ljuger, men många ögon har ljugit för mig. Jag brukar tänka att jag kan leva med mig själv, om jag kan se mig själv i ögonen och på något sätt samtidigt möta min själ, inte bara den fina, goda delen, utan även också mörkret och ögonen som jag vet även har ljugit för andra. Vissa saker kan man ju inte ta tillbaka, andra kan man lära sig att leva med, ibland skapar man en ny sanning om det är det som krävs. Är sanningen något ständigt skapande och återskapande som aldrig tar slut?

Mellan andetagen

Veckans tema har tagit oss till en sorts mellanlandning där vi diskuterat just om vad som händer i mellanrummen. Något som så sällan diskuteras, det är mer fokus på det som varit eller det som komma skall. Men vad händer egentligen där emellan. 

Min första tanke är på det som inte yttras, utan det mer upplevda, det kan vara vibrationer, energier eller rent av bara andningen. Och den där rösten, rösten inuti, den som säger allt den tycker och vad den mest av allt önskar i hela världen. Men det är också en inre och en tyst röst. Många gånger befinner jag mig högst medveten om min inre röst, och högst medveten när min yttre röst inte yttrar det jag menar eller egentligen ville säga. Det är som att jag är inuti mig själv, observerar det inre och samtidigt ser mig själv utifrån. Det är som att stoppa andetaget och hålla andan, helt plötsligt hör man sitt hjärta slå och hela kroppen känns nästintill ihålig, men det är ju bara för en kort stund, för man måste ta ett nytt andetag igen. För mig handlar det om att skapa de tillfällena för att bli mer medveten om hela mig själv, det är då jag känner mest och lyssnar mest. 

Mellanrummen har för mig skapats när livet tagit en ny vändning, som när man vaknar upp första gången ensam efter att en relation tagit slut. Och man inte riktigt vet om det är på riktigt än, för det känns ju inte på riktigt. Tills man vänjer sig. Eller när någon dör och man en tid efter får lust att ringa till den personen och inser att det inte går längre. Nästan så att man tagit upp telefonen och vant scrollar ner till numret i kontaktlistan, för jag kan inte tänka mig att radera den, för då blir det ju helt på riktigt. 

Jag kan även hamna i mellanrummen efter en stark upplevelse, det kan vara en spännande bok, film, serie eller konsert. Jag efterkonstruerar och njuter sen, för i stunden är det så många intryck och annat som har min uppmärksamhet. Jag skulle säga att mellanrummet är tomt och fullt på samma gång, men det är också stilla och livfullt. 

Det svårare för mig är att tillåta mig att vara kvar där, för det är alltid något som ska göras sen, eller senare som kommer i vägen. Tanken är full av för mycket då och stressar iväg till sen. Känslan är förtvivlad och håller kvar i det som tog slut. 

Samtidigt kan mellanrummen ta mig till en tidig sommarmorgon när man vaknar före klockan och går ut på gräset och får syn på daggen i en sovande blomma. Mellanrummen är en söndag i parken när ingen annan är ute och det känns som att hela världen är tom, att det bara finns jag kvar av alla människor. Luften är friskare då, oj vad jag kan andas och vad härligt det är. Just då håller jag också andan, för att jag vet att om en halvtimme är det över, då vaknar allt till liv igen. 

Det var en gång en stjärna

 Veckans tema: Berättelser, jag tänker gå tillbaka ända till Big Bang.

Tänk dig när det fanns ingenting, det är svårt att tänka sig, att det fanns absolut ingenting. En del av mig tänker att det är vår hjärna som har svårt att kunna föreställa sig ingenting. För det är ju på grund av någonting som vi ens finns. Någonting vi valt att kalla Big Bang. Berättelsen om hur allt blev till. En explosion större än vi kan tänka oss som skapade förutsättningarna för liv på vår planet. 

En forskare vid namn Carl Sagan som arbetade på Nasa, hade kommit fram till nån gång på 80-talet att vi alla är gjorda av stjärnstoff. Jag kommer dela ett klipp på youtube där ni kan få en förklaring. Det är 8 minuter långt och väldigt enkelt förklarat. Titta gärna. 

https://youtu.be/FFTXLR7lAxg

Tänk vilken fantastisk berättelse, att vi alla är gjorda av stjärnor som har dött och sedan spridit sitt stoff i universum. Under miljoner år har stoffet blivit till nya delar med nya egenskaper som sen i sin tur blev vi människor. Som vi vet så har vi ju bara funnits i den här formen på vår jord en bråkdel av jordens och universums livstid. 

Jag funderar lite på de berättelser vi människor skapar, berättelser om början och om slutet och allt där emellan. Det finns alltid en början och ett slut i en berättelse, ibland kanske man inte får höra slutet, för det inte har skett än. Men det är samma sak med våra liv, det finns en början och ett slut. En del drömmer om evigt liv, något jag har svårt att förstå. Undrar om man ens har tänkt vad för evigt står för. Tänk om mänskligheten dör ut, vill man fortsätta leva då? Tänk om alla förutsättningar för liv på jorden ändras, även då? Jag tror på något sätt att ”evigt” i den bemärkelsen kanske ändå är på en begränsad tid. 

Jag tycker om tanken på att livet har en början och ett slut. Hur fantastiskt är inte det, att vi vet att vi är här en stund på jorden. Jag vet att vi fasar döden, för den är definitiv. Men jag skulle vilja att vi pratade mer om döden, och var mer tacksamma för livet. Jag tror att det skulle göra oss mer försonliga med döden. Om vi kunde ta till oss något så stort som att vi är skapade av stjärnor och finns här just nu, under de förutsättningar som är gynnsamma för det liv vi lever. Så tror jag att vi skulle tycka att livet skulle vara mer en gåva, en upplevelse som skapats just för oss att njuta av nu. 

Härmed avslutar jag mitt medlemskap i vuxenvärlden

 En del säger att vi blir vuxna när vi är arton år, andra när vi flyttar hemifrån, någon annan skulle säga att man inte blir helt vuxen förrän man skaffar barn eller börjar betala räkningar. Oavsett så finns det en tanke om när det sker. Jag skulle säga att man blir vuxen när man inte längre stannar upp för att plocka upp en fin sten på marken, utan snabbt rusar från plats till plats för att ta sigfrån A till B. När resan slutar vara målet, att vara vuxen är att inte njuta på vägen. Utan att ständigt vara i tanken på framtiden och vad som är nästa steg för det man ska göra senare under dagen eller imorgon eller om ett år eller pensionen. 

Att vara vuxen är att lära sig spela massor av olika roller, att vara proffesionell, att ständigt påminnas om att det är ditt eget ansvar för hela din upplevelse av livet. Att vara vuxen handlar om att säga nej till roliga aktiviteter för att du behöver helgen till avkoppling för att kunna orka ännu en arbetsvecka där du går emot alla signaler från din kropp. Om du är trött, så är det för att du själv inte har sovit tillräckligt och det är ditt eget ansvar att se till att skapa en hälsosam vardag med bra sovrutiner. Eller för att du inte tränar tillräckligt mycket, eller så beror det på att du har för dålig kosthållning. När du legat vaken hela natten och oroat dig för ekonomin är det ditt eget ansvar att ändå gå till jobbet och göra ett bra jobb. För du måste skilja på privatliv och arbetsliv, du ska bemöta dina kunder med en positiv attityd trots att de kallar dig värdelös. För det är inte dig dom menar, det är ju företaget. Om du skulle ta åt dig att någon skriker hur jävla inkompetent du är så är det du själv som måste lösa din inställning till det. 

Till vuxenlivet lockas du med tankar om frihet, samtidigt som det finns massor av oskrivna regler, regler om uppförande. Tydligen kan man skratta för högt som vuxen, och det skulle absolut inte passa att dansa till en bra låt som strömmar ur högtalarna på Ica. Du kan också samla poäng som vuxen, det finns särskilda mål som kan uppnås för att bli fullvärdig vuxen. När du blir vuxen så betalar du för att ha roligt och det sker inom vissa bestämda ramar. När du blir vuxen slutar du fantisera och håller dig till det som är sant och realistiskt. Samtidigt som du uppmanas till att drömma, kanske för att en dröm är just en dröm? Med en uppmaning till att komma ner på jorden, att acceptera sin givna roll i samhället. Att vara vuxen är att dämpa dina känslor och utryck, blir de för starka så får du medicineras eller söka terapi.

Jag har inte kunnat samla mig för att uttrycka mig på det sättet jag velat, kanske beror det på ett motstånd till vuxenvärlden. Jag håller inte med, jag vill inte ha det såhär. Jag vet också att svaret jag skulle få på mina tankar om det skulle låta något i stil med: Du kan ju själv välja en positiv tanke om att vara vuxen, återigen är det upp till mig. Att vara vuxen är att vara ensam, att låtsas att man vet vad man håller på med. Att hoppas på att ingen genomskådar en. 

Om att komma hem

 När jag var ute på promenad igår, så var det som att myntet ramlade ner, jag pratar om min övning med Naturterapikorten. Det var som att jag andades med hela min kropp, långt ner i magen. Jag hade ingen riktning jag behövde gå, utan bara följde med min hund. Jag vet inte ens hur länge vi var ute, det var som att ingenting annat i världen spelade någon roll. Samtidigt som jag kände en stor våg av tacksamhet liksom sprida sig genom hela min kropp. Jag kände en sådan närvaro med nuet och med alltet, det var en upplevelse som jag tidigare enbart kunna få genom trumresor eller guidade meditationer. 

Min plan från början var att ta ett nytt kort varje vecka, men jag förstår nu att den upplevelsen går inte att tvinga fram genom någon sorts tidsplan. Det händer när det är dags, när jag är redo. Det är ju så för mig iallafall, att det tar tid att integrera ett mantra. från början glömmer man snabbt bort det, eller pressar fram tanken. Jag behövde mer tid än en vecka och det känns så skönt att jag inte höll min tidsplan, utan att jag väntade tills det kändes som att jag var klar med övningen. 

Jag tänker fortfarande använda mig av mantrat, men ska börja med den andra övningen nu.

Två av Meditation:

Andas in

Sitt i en behaglig position och låt dina fingertoppar nudda marken.

Slut ögonen, fokusera på din andning och lägg märke till din omgivning.

Föreställ dig nu att du andas in omgivningen och andas ut känslor och stressfaktorer som du vill bli av med.

Andas in naturens läkande kraft och andas ut mänskliga bekymmer som inte gagnar dig.

Gör så tills du är till bredden fylld av naturen.

Det röda pillret i Matrix

Under den här veckan har jag känt mig lite splittrad, jag har inte kunnat sitta bekvämt i varken stolen eller fåtöljen. När jag känner mig splittrad så förstärker jag känslan med mitt beteende och kan ta upp telefonen varannan minut för att på något sätt hålla hjärnan stimulerad. Vilket för in mina tankar på att våra egenskaper och vårt beteende är en respons på olika stimuli i vår omgivning. Responsen kan vara högst omedveten eller i andra fall helt medveten. En del inuti mig vill reda ut vad jag menar med egenskaper och beteenden, för mig så är de båda begreppen något som blir till genom mötet med andra. En egenskap är något som jag skulle kunna värdera och använda mig av vid exempelvis en anställningsintervju. Med mitt beteende kan jag sedan förstärka den önskade egenskapen vid intervjun. 

En annan del inuti mig vill skala av begreppen och förstå dem in i minsta molekyl. Oftast när jag försöker skala av något, så brukar jag föra in min tanke på hur jag skulle vara eller känna om jag var helt ensam i ett mörkt rum. Vad skulle jag tycka om den där specifika frågan eller den händelsen om ingen fanns i närheten för att förstärka eller spegla mina tankar eller känslor. På något sätt tänker jag att jag försöker finna en respons som på något sätt saknar yttre stimuli. Jag vill säga att jag letar efter kärnan som finns inuti mig och som representerar mig. Vem är jag när ingen annan ser på eller värderar mig. Jag finns ju alltid där, och ser och värderar. Min syn på vad som är en god egenskap eller ett gott beteende har ju någonstans på vägen blivit färgad och nött av de möten jag haft under livet. 

 Under veckans personlighetstest så fick jag resultatet att jag är en extrovert underhållare, jag vill hålla med, för det är så jag uppfattas i mötet med andra. Jag blir till under mötet med andra och får således bekräftelse på att mina egenskaper och beteenden är önskvärda. Är det därför jag fortsätter med det? Eller är det något som är en del av mig, i kärnan av mig? Enligt testet är jag 61 procent extrovert och samtidigt 39 procent introvert, är det konstigt att jag känner mig splittrad? Eller att jag vissa dagar är mer åt det ena eller andra hållet och då i sin tur inte kan riktigt hålla med om vilken jag nu skulle vara. Är det viktigt för mig att veta egentligen? 

Återigen förs tanken in på det mörka ensamma rummet, vilken nytta har jag av att vara en extrovert underhållare om ingen är där. O då blir min nästa tanke, vem är jag då? Många gånger så gör jag precis såhär, jag vrider och vänder och plockar isär allting tills jag till slut inte ens vet vad som finns kvar. Ibland finner jag svaren, ibland blir jag bara helt utmattad. Samtidigt skulle jag vilja säga att jag många gånger försöker tänka att det borde ju bara finnas en enkel förklaring på det här. Jag ska visa ett exempel som på ett sätt stärker min tanke på att det kan vara enkelt, men samtidigt visar på att det många gånger är mer komplext och behöver ses utifrån ett sammanhang.

Jag är en person som hellre skrattar än gråter

Jag är en person som hellre gråter än blir arg

Jag är en person som hellre blir arg än slåss

Jag är en person som hellre slåss än dör

Jag skulle kunna fortsätta med olika alternativ, men det jag vill visa är att jag utifrån situation väljer de beteenden som jag själv inte skulle säga representerar mig. Så är egenskaper och beteenden föränderliga? Jag skulle vilja svara ja på den frågan och understryka att vi behåller dom sålänge de främjar oss. 

Att våga stanna när hjulet slutat snurra

 Jag skulle vilja börja med att beskriva min vandring genom livet som i en spiraltrappa, ständigt på väg uppåt i någon form av evighetsbyggnad. Jag har pushat mig själv med en tro om att det som har varit det har varit och det finns ingen anledning att blicka tillbaka. Idag vet jag att det är ett försvar, som styrts av den obekvämlighet att vara närvarande i obehagliga känslor. 

Min målsättning är att våga sammankoppla hjärna och hjärta, genom att vara närvarande i alla de känslotillstånd som kan infinna sig. Jag vill möta motståndet och istället följsamt bli en del av allt som är jag. Till min hjälp har jag de "Naturterapikorten" jag skrev om tidigare. Kortleken är framtagen av Daniel Willby och jag köpte dem av honom på "Space of love" festivalen på Öland i somras. Med intention att påbörja arbetet med dem under sommaren. Kanske var det inte läge då, kanske var jag inte redo. Nu känner jag att det är dags. Ibland är det den där lilla knuffen som behövs, att jag ska redovisa mitt arbete med korten. 

Naturterapikorten är uppdelade i fyra sviter:

Meditation (inre vila) med avsikt att finna vårt eget viloläge, komma i en djupare kontakt med oss själva, få hjälp att rena oss från det vi inte önskar bära med oss längre och finna vår avsikt och känna oss tacksamma. 

Betraktande (yttre vila)

Lek (inre aktivitet)

Utforskande (yttre aktivitet)

Jag har valt den första sviten och därför skrev jag ner lite mer om innebörden av att arbeta med den delen av kortleken. Korten är numrerade från ess till tio och är en process som gradvis tar oss närmare de fyra sista klädda korten. De klädda korten är utmaningar för att kliva längre in i den del som kortens svit handlar om. 

Jag tänker ta mig an ett nytt kort varje vecka och utföra uppgiften, tanken är att jag kommer skriva uppgiften här och sedan till nästa inlägg så kommer det en utvärdering av hur jag tagit till mig det. Sedan kommer ett nytt kort att presenteras. 

Min inbjudan till er är att om ni vill prova tillsammans med mig så är ni välkomna att göra det, alternativt om det är något speciellt kort som ni dras till så anta den utmaningen. 

Jag kommer nu att skriva om kortet som heter Ess av meditation och påbörjar det under helgen.

Jag är hemma:

Stå still, slut ögonen och andas en stund. Öppna ögonen och fokusera på stigen framför dig. Gå långsamt och var medvetet närvarande i dina steg och i din andning. Upprepa följande när du går:

Jag är här.

Jag är hemma.