Till alla versioner av mig

I min hand håller jag fem kuvert, mitt namn står på allihop. Till Jenny, inget mer. Jag lägger ut dem framför mig på golvet som i en halvcirkel. Sträcker ut handen efter det längst till vänster, det är skrivet till lilla barnet Jenny. 

När jag tänker på dig så börjar jag att le, jag ler för att den här delen av ditt liv var så lekfullt, du levde verkligen i din fantasi och skapade de mest fantastiska drömvärldarna. Du var äldst bland en stor skara kusiner och du axlade rollen som förebild och du stormtrivdes. Jag minns att du som åttaåring fick en nyfödd kusin som var som din levande docka, du fick pyssla om henne och bad om att få göra alla sysslor som att mata och byta blöja i den mån du kunde. Hon tydde sig till dig såpass att när hon blev större och vaknade på natten så ropade hon efter dig och inte mamma. Jag minns att du gillade att stå i centrum, iallafall inom släkten, att få sjunga luciasånger eller att dansa till någon låt var något du verkligen tyckte var roligt. Jag minns även åtskilliga timmar av att du låg på golvet och ritade, det fanns ingenting i hela världen som kunde störa dig i ditt flow. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu, medan andra delar av dig lämnade jag kvar för jag började ett nytt kapitel. Jag har fortfarande kvar den livliga fantasin och förmågan att drömma, kanske inte lika livligt som du, men det finns där och påminner om dig. 

Det andra brevet är till tonåringen Jenny. Jag ser dig, trots att du vill dölja den här tiden med en grå skugga. Jag ser ljusglimtarna, jag ser hur du ständigt försöker, hur du vill göra alla till lags och hur du dras mellan olika viljor. Jag minns hur modig du var när du valde bort den populära gruppen för att vara vän med en helt ny tjej i klassen. Jag minns hur starka ni kände er ihop, och hur ni började skriva dikter om livet. Det var här du hittade ordens kraft och vilken betydelse det hade för att få utlopp för allt som spände inom bröstet. Jag minns att tiden gick mycket saktare för dig än för mig, och hur du hade förmågan att vara i nuet och samtidigt längta. Det var även här du hittade böckernas helande kraft, där du skapade nya världar och familjer som du levde i. Jag minns också hur kreativ du var, du såg allt som ett sorts möjligt projekt att skapa något av. Mitt i natten väckte du familjen genom att hamra på spiktavlor, andra gånger gjorde du skulpturer av gamla påskägg och såsslevar. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu. Jag älskar fortfarande böcker, men kan inte uppslukas så som du och den kreativa delen finns fortfarande kvar, inte lika livlig och fantasifull, men den påminner om dig. En stor del av dig lämnade jag kvar, jag behövde det, och du behövde det för att kunna komma närmare ljuset igen. 

Det tredje brevet är till Jenny som ung vuxen. Jag önskar att du kunde se på dig såsom jag ser på dig. Att du kunde förstått hur mycket du gjorde, hur mycket kraft du hade, hur jävla viktigt du var. Du blev mamma direkt efter gymnasiet, vad kunde du veta om vuxenlivet. Du gav verkligen allt, när många såg ner på dig och tyckte att det var ett dåligt beslut att få barn så tidigt, så skötte du ett hem, lagade mat, stickade och sydde barnkläder, kokade sylt och hade alltid maten klar till middagstid. Livet var inte alltid rättvist för dig och nog fick du kämpa, men du gav dig inte, du gjorde alltid det lilla extra med vad du än tog dig an. Jag minns att du var så nyfiken på livet och längtade efter allt fantastiskt som skulle hända dig framöver. Det var också här som mammahjärtat blev till och växte sig starkt. En helt ny känsla av beskydd och omvårdnad och kärlek som du aldrig upplevt förut. Den kraften kom inifrån dig, du skapade den. Jag tycker om dig Jenny, en liten del av den du var lever kvar i mig ännu. Mammahjärtat har växt sig än starkare och jag är förvånad över hur många som kan få plats där samtidigt. Jag är mammig och beskyddande och jag tvekar inte en sekund att ställa mig stark som en mur framför eller bredvid dom som står mig nära. Jenny, jag behövde dig såsom du var då, men du behövde mig såsom jag blivit nu, så delar av dig lämnade jag kvar. 

Det fjärde brevet är till mig nu. Jenny, jag vet att du många gånger sagt att du tycker att livet är för långt och att du är så trött. Jag vet det; för att du har fått gå så många ronder med dig själv och andra i nån slags evighetsmatch utan slut. Men jag vill säga som du säger, tänk om du skulle räkna alla dina skratt istället för dina tårar. Jag älskar hur du kan få ett helt rum att lättas upp, hur du med din finurlighet även nu visar på den inneboende kreativiteten för att lösa problem och din inkännande del som ser allas unikheter. Jag uppskattar hur du tolkar världen, hur du väljer lite från det ena och det andra, det som passar dig bäst. För du har ju testat det mesta och festat med dom flesta, haha. Du sitter med så många livserfarenheter och det skapar ett djup och en förståelse i dig som gör det enkelt för dig att förstå andra människor. Det blir som att du kan tala ett till språk, upplevelsens språk, som blir ett naturligt möte med andra. Jenny jag gillar din humor och din livliga fantasi, du har lärt dig hur du kan använda det till din fördel och även till andras fördel. Den har gjutits samman med din personlighet och även visat dig nya sätt att se på världen. Jenny, jag vet att du blickar tillbaka och undrar varför allt var tvunget att vara så svårt under så lång tid. Men du, det tar tid att skapa en diamant, det var exakt den mängden press och tryck som du klarade av. För du klarade det ju. Jenny, jag står stolt bredvid dig. Du och jag. 

Det femte brevet är till framtidens Jenny. Jag längtar efter dig, samtidigt som jag lärt mig det fina i att vara i det man är nu. Det andra kommer sen, jag lovar dig. Jag känner livskraften och nyfikenheten på vad livet har att komma med. Än finns det krut i mig, jag vet bara inte i vilken riktning jag kommer skjutas åt. Det känns fint att inte veta, för då kan jag låta mig drömma. Vi kommer att ses, det lovar jag dig. 

Avslutar med en textrad av BØRNS 

Past lives couldn’t ever hold me down 

Lost love is sweeter when it’s finally found 

I’ve got the strangest feeling 

This isn’t our first time around

Past lives couldn’t ever come between us

Some time the dreamers finally wake up

Don’t wake me I’m not dreaming

Don’t wake me I’m not dreaming

Kärlek väntar runt hörnet

 De senaste veckorna har spenderats i tankebanor kring hjärnan, teknik och kärlek. På vilket sätt hänger de samman har jag funderat på. Jag har funderat med hjälp av min hjärna och vana tankemönster om hur saker hänger samman. Jag har även tagit hjälp av den teknik jag använder mig av för att hålla kontakt med omvärlden via digitala arenor. Hjärtat har väglett mig och i samma stund förvirrat min hjärna genom att försöka skapa nya banor och tankemönster om vad kärlek egentligen är. 

Jag märker snabbt hur tankarna far omkring och försöker samla ihop information för att senare med hjälp av ord beskriva vad det är jag vill säga. Samtidigt som jag känner hur hjärtat rusar och vissa delar av kroppen spänner sig, skapar blockeringar. Orden som formas känns även de som en blockering, eller kanske inte en blockering, mer som att de inte räcker till. Jag försöker sätta mig ett slags noll läge. Där tankarna blir tysta och jag bara känner. För att gå tillbaka till gamla blogginlägg, så återskapar jag här själens språk. Jag tar till hjälp min musik, med musiken så tystnar tankarna och jag bara känner. Jag känner ett tempo, ett flöde som i sin tur leder till en vilja att röra mig, i takt och låta det som känns flöda fritt i mig, ur mig. 

Jag undrar om kärlek kan vara rörelse, som går från en punkt till en annan. En rörelse är aldrig stilla, den tar bara en annan väg om vägen skulle vara blockerad, ibland med hjälp av en skjuts på vägen. Kärlekens rörelse kan ibland fara snabbt ner för en nedförsbacke och i nästa stund knappt ta sig uppför ett hinder eller en lutning uppåt. Ibland flödar kärleken över i en person såpass mycket att den sprider sig till alla som har turen att vara runtomkring. Det räcker med en utsträckt hand eller ett bekräftande leende för att kärlekens rörelse har satts igång från en person till en annan. Som i sin tur för den rörelsen vidare. 

Ibland tror vi att kärleken måste studsa tillbaka, lite som en spegelbild, om jag ger till dig så ger du till mig. Men jag tror att det inte alla gånger är så, kärlekens rörelse går i ring och sick sack och även baklänges. Jag tror att när vi stirrar oss blinda på den personen vi vill ha kärlek ifrån, som kanske inte kan ge oss det, så blir vi samtidigt blinda för den kärlek och rörelse som finns kring oss. 

Jag ser en inre film spelas upp, som visar hur jag tittar på min mamma, snälla älska mig. Hon i sin tur ser inte mig, utan tittar på sin mamma, snälla älska mig, och hennes mamma ser inte henne för hon tittar på sin egen mamma, snälla älska mig. Det blir en slags tunnelseende, ibland får vi hjälp på vägen, att bryta vår smala blick. Någon som vägleder oss och breddar vårt synfält. Som får oss att uppleva rörelsen av kärlek igen. 

Många säger att kärleken är stor och att den känns starkt, men jag vill också bryta ner den. Ner i de små vardagshändelserna, det behöver inte alltid vara omtumlande och magiskt. Jag tror att när vi väljer att se och ta emot även de små doserna av kärlek så kommer det hela tiden att flöda. Jag tänker att en liten dos av kärlek kan vara att le och säga hej till någon, eller ett god morgon till busschauffören, att uppmärksamma en nyknoppad blomma på väg till jobbet, att ge någon en komplimang. Jag tror att vi varje dag har en chans att möta kärleken runt hörnet. 

Kan sanningen göra mig hel?

 Veckan har spenderats i ett vaccum, en slags gråzon där motsatspar har fått gå en match med varandra. Om något anses vara sant av den stora massan, utgör det då en sanning? Samtidigt som vi uppmanas att leva efter vår egen sanning, så skavi tro blint på de som utger sig för att komma med sanningen. 

Vi ska lita på oss själva, vi ska tro gott och handla väl, är vi människor i grunden goda eller är vår motor en mer biologisk drivkraft vi har försökt att civilisera. Varför måste vi civiliseras? Kan vi inte stå ut med oss själva, för att vi är medvetna om vårt medvetande och våra drifter som många gånger får oss att handla med ont uppsåt. Exempelvis en svartsjuka som leder till att en ex partner eller till och med sina egna barn dör. Blir mördade av sin egen förälder, för att man inte kan stå ut med tanken om att inte "äga" en person längre. Ägandet är enligt mig en stark drivkraft hos oss människor. Vi uppmanas till att äga, vi ska säga mitt, mina, vårt och så ska vi skydda det med våra liv, och i värsta fall ta ett liv. De fallen vi får veta om handlar ju många gånger om kanske de mer extrema, där det gått till just på det sättet, men jag tänker även på vår drift om att äga, såsom materiella saker. Vi behöver så många accessoarer för att vara fullvärdiga människor. Det räcker inte med våra kroppar, våra sinnen, vårt hjärta och vår själ. Vi behöver ett hem, kläder, bilar, smycken, väskor, smink, redskap av olika slag och så vidare. Vi behöver även tituleras, inte bara med vad vi är, utan vad vi kan, vad vi tillskaffat oss kunskap om, våra yrken, social klass och tillhörighet. Vi skapar gränser och klyftor, gärna ekonomiska, inte undra på att den som inte har mer än sin kropp enbart får tillgång till det lilla utbud bara en kropps utbud kan erbjuda. Många gånger med sanktionerade blickar och en skuld och skam om att man inte lyckats tillräckligt. Är det människan med det godaste hjärtat och flest goda gärningar som lever autentiskt och i harmoni med andra som får det bästa livet? 

Jag har funderat mycket kring den där känslan av att ständigt vilja ha mer, en del av mig undrar om det är det monetära systemet, konsumtionsamhället, att vi lever i sanningen om att den med flest tillgångar ska ha mest resurser. Att vi människor föds in på en planet som har allt vi behöver för att överleva, samtidigt som många av oss inte har råd att leva. Det som förbryllar mig mest är att vi alla är överens om och lever i den sanningen. För mig är det inte sant, varför ska vi inte alla få leva och ta del av allt fantastiskt som finns på denna jord? Samtidigt som jag känner mig som en hycklare, för jag lever ju i den sanningen. Jag vill också ha mer och utesluter även vissa delar för att jag är övertygad om att det inte är för mig. Lyxiga uppleveler och resor, fina hus, sommarstugor och bilar, det är ju till för dom andra, som har råd, som är "värda" det. Det har jag fått lära mig som liten, vilken "värld" jag tillhör,så jag tittar inte ens åt det hållet. Jag är också uppväxt i en värld som menar på att sanningen och lyckan inte sitter i det materiella eller att pengar inte gör en lycklig, med en uppmaning om att blicka inåt. En del av mig vill hitta sanningen och lyckan inom mig, utan att behöva lägga till något yttre. Samtidigt som en del av mig undrar om det inte är ett trick, en trend, för att få oss att lägga skulden på oss själva om vi inte finner det. Istället för att skrika rätt ut vilken orättvis värld vi lever i. 

Jag har även funderat på hur man är sann mot sig själv, betyder det att bli uppmärksam på när man går emot sig själv när man återigen hamnar i situationer man lovat sig själv att inte hamna i igen. Handlar det om att vara snäll mot sig själv och ge nya chanser, handlar det om försoning eller att leva enligt sina principer? Principer som de senaste tio åren både har ändrats åt både det ena och andra hållet. Handlar det om att säga sin sanning, eller att veta om när man inte ska göra det? 

En del säger att ögonen aldrig ljuger, men många ögon har ljugit för mig. Jag brukar tänka att jag kan leva med mig själv, om jag kan se mig själv i ögonen och på något sätt samtidigt möta min själ, inte bara den fina, goda delen, utan även också mörkret och ögonen som jag vet även har ljugit för andra. Vissa saker kan man ju inte ta tillbaka, andra kan man lära sig att leva med, ibland skapar man en ny sanning om det är det som krävs. Är sanningen något ständigt skapande och återskapande som aldrig tar slut?

Mellan andetagen

Veckans tema har tagit oss till en sorts mellanlandning där vi diskuterat just om vad som händer i mellanrummen. Något som så sällan diskuteras, det är mer fokus på det som varit eller det som komma skall. Men vad händer egentligen där emellan. 

Min första tanke är på det som inte yttras, utan det mer upplevda, det kan vara vibrationer, energier eller rent av bara andningen. Och den där rösten, rösten inuti, den som säger allt den tycker och vad den mest av allt önskar i hela världen. Men det är också en inre och en tyst röst. Många gånger befinner jag mig högst medveten om min inre röst, och högst medveten när min yttre röst inte yttrar det jag menar eller egentligen ville säga. Det är som att jag är inuti mig själv, observerar det inre och samtidigt ser mig själv utifrån. Det är som att stoppa andetaget och hålla andan, helt plötsligt hör man sitt hjärta slå och hela kroppen känns nästintill ihålig, men det är ju bara för en kort stund, för man måste ta ett nytt andetag igen. För mig handlar det om att skapa de tillfällena för att bli mer medveten om hela mig själv, det är då jag känner mest och lyssnar mest. 

Mellanrummen har för mig skapats när livet tagit en ny vändning, som när man vaknar upp första gången ensam efter att en relation tagit slut. Och man inte riktigt vet om det är på riktigt än, för det känns ju inte på riktigt. Tills man vänjer sig. Eller när någon dör och man en tid efter får lust att ringa till den personen och inser att det inte går längre. Nästan så att man tagit upp telefonen och vant scrollar ner till numret i kontaktlistan, för jag kan inte tänka mig att radera den, för då blir det ju helt på riktigt. 

Jag kan även hamna i mellanrummen efter en stark upplevelse, det kan vara en spännande bok, film, serie eller konsert. Jag efterkonstruerar och njuter sen, för i stunden är det så många intryck och annat som har min uppmärksamhet. Jag skulle säga att mellanrummet är tomt och fullt på samma gång, men det är också stilla och livfullt. 

Det svårare för mig är att tillåta mig att vara kvar där, för det är alltid något som ska göras sen, eller senare som kommer i vägen. Tanken är full av för mycket då och stressar iväg till sen. Känslan är förtvivlad och håller kvar i det som tog slut. 

Samtidigt kan mellanrummen ta mig till en tidig sommarmorgon när man vaknar före klockan och går ut på gräset och får syn på daggen i en sovande blomma. Mellanrummen är en söndag i parken när ingen annan är ute och det känns som att hela världen är tom, att det bara finns jag kvar av alla människor. Luften är friskare då, oj vad jag kan andas och vad härligt det är. Just då håller jag också andan, för att jag vet att om en halvtimme är det över, då vaknar allt till liv igen. 

Det var en gång en stjärna

 Veckans tema: Berättelser, jag tänker gå tillbaka ända till Big Bang.

Tänk dig när det fanns ingenting, det är svårt att tänka sig, att det fanns absolut ingenting. En del av mig tänker att det är vår hjärna som har svårt att kunna föreställa sig ingenting. För det är ju på grund av någonting som vi ens finns. Någonting vi valt att kalla Big Bang. Berättelsen om hur allt blev till. En explosion större än vi kan tänka oss som skapade förutsättningarna för liv på vår planet. 

En forskare vid namn Carl Sagan som arbetade på Nasa, hade kommit fram till nån gång på 80-talet att vi alla är gjorda av stjärnstoff. Jag kommer dela ett klipp på youtube där ni kan få en förklaring. Det är 8 minuter långt och väldigt enkelt förklarat. Titta gärna. 

https://youtu.be/FFTXLR7lAxg

Tänk vilken fantastisk berättelse, att vi alla är gjorda av stjärnor som har dött och sedan spridit sitt stoff i universum. Under miljoner år har stoffet blivit till nya delar med nya egenskaper som sen i sin tur blev vi människor. Som vi vet så har vi ju bara funnits i den här formen på vår jord en bråkdel av jordens och universums livstid. 

Jag funderar lite på de berättelser vi människor skapar, berättelser om början och om slutet och allt där emellan. Det finns alltid en början och ett slut i en berättelse, ibland kanske man inte får höra slutet, för det inte har skett än. Men det är samma sak med våra liv, det finns en början och ett slut. En del drömmer om evigt liv, något jag har svårt att förstå. Undrar om man ens har tänkt vad för evigt står för. Tänk om mänskligheten dör ut, vill man fortsätta leva då? Tänk om alla förutsättningar för liv på jorden ändras, även då? Jag tror på något sätt att ”evigt” i den bemärkelsen kanske ändå är på en begränsad tid. 

Jag tycker om tanken på att livet har en början och ett slut. Hur fantastiskt är inte det, att vi vet att vi är här en stund på jorden. Jag vet att vi fasar döden, för den är definitiv. Men jag skulle vilja att vi pratade mer om döden, och var mer tacksamma för livet. Jag tror att det skulle göra oss mer försonliga med döden. Om vi kunde ta till oss något så stort som att vi är skapade av stjärnor och finns här just nu, under de förutsättningar som är gynnsamma för det liv vi lever. Så tror jag att vi skulle tycka att livet skulle vara mer en gåva, en upplevelse som skapats just för oss att njuta av nu. 

Härmed avslutar jag mitt medlemskap i vuxenvärlden

 En del säger att vi blir vuxna när vi är arton år, andra när vi flyttar hemifrån, någon annan skulle säga att man inte blir helt vuxen förrän man skaffar barn eller börjar betala räkningar. Oavsett så finns det en tanke om när det sker. Jag skulle säga att man blir vuxen när man inte längre stannar upp för att plocka upp en fin sten på marken, utan snabbt rusar från plats till plats för att ta sigfrån A till B. När resan slutar vara målet, att vara vuxen är att inte njuta på vägen. Utan att ständigt vara i tanken på framtiden och vad som är nästa steg för det man ska göra senare under dagen eller imorgon eller om ett år eller pensionen. 

Att vara vuxen är att lära sig spela massor av olika roller, att vara proffesionell, att ständigt påminnas om att det är ditt eget ansvar för hela din upplevelse av livet. Att vara vuxen handlar om att säga nej till roliga aktiviteter för att du behöver helgen till avkoppling för att kunna orka ännu en arbetsvecka där du går emot alla signaler från din kropp. Om du är trött, så är det för att du själv inte har sovit tillräckligt och det är ditt eget ansvar att se till att skapa en hälsosam vardag med bra sovrutiner. Eller för att du inte tränar tillräckligt mycket, eller så beror det på att du har för dålig kosthållning. När du legat vaken hela natten och oroat dig för ekonomin är det ditt eget ansvar att ändå gå till jobbet och göra ett bra jobb. För du måste skilja på privatliv och arbetsliv, du ska bemöta dina kunder med en positiv attityd trots att de kallar dig värdelös. För det är inte dig dom menar, det är ju företaget. Om du skulle ta åt dig att någon skriker hur jävla inkompetent du är så är det du själv som måste lösa din inställning till det. 

Till vuxenlivet lockas du med tankar om frihet, samtidigt som det finns massor av oskrivna regler, regler om uppförande. Tydligen kan man skratta för högt som vuxen, och det skulle absolut inte passa att dansa till en bra låt som strömmar ur högtalarna på Ica. Du kan också samla poäng som vuxen, det finns särskilda mål som kan uppnås för att bli fullvärdig vuxen. När du blir vuxen så betalar du för att ha roligt och det sker inom vissa bestämda ramar. När du blir vuxen slutar du fantisera och håller dig till det som är sant och realistiskt. Samtidigt som du uppmanas till att drömma, kanske för att en dröm är just en dröm? Med en uppmaning till att komma ner på jorden, att acceptera sin givna roll i samhället. Att vara vuxen är att dämpa dina känslor och utryck, blir de för starka så får du medicineras eller söka terapi.

Jag har inte kunnat samla mig för att uttrycka mig på det sättet jag velat, kanske beror det på ett motstånd till vuxenvärlden. Jag håller inte med, jag vill inte ha det såhär. Jag vet också att svaret jag skulle få på mina tankar om det skulle låta något i stil med: Du kan ju själv välja en positiv tanke om att vara vuxen, återigen är det upp till mig. Att vara vuxen är att vara ensam, att låtsas att man vet vad man håller på med. Att hoppas på att ingen genomskådar en. 

Om att komma hem

 När jag var ute på promenad igår, så var det som att myntet ramlade ner, jag pratar om min övning med Naturterapikorten. Det var som att jag andades med hela min kropp, långt ner i magen. Jag hade ingen riktning jag behövde gå, utan bara följde med min hund. Jag vet inte ens hur länge vi var ute, det var som att ingenting annat i världen spelade någon roll. Samtidigt som jag kände en stor våg av tacksamhet liksom sprida sig genom hela min kropp. Jag kände en sådan närvaro med nuet och med alltet, det var en upplevelse som jag tidigare enbart kunna få genom trumresor eller guidade meditationer. 

Min plan från början var att ta ett nytt kort varje vecka, men jag förstår nu att den upplevelsen går inte att tvinga fram genom någon sorts tidsplan. Det händer när det är dags, när jag är redo. Det är ju så för mig iallafall, att det tar tid att integrera ett mantra. från början glömmer man snabbt bort det, eller pressar fram tanken. Jag behövde mer tid än en vecka och det känns så skönt att jag inte höll min tidsplan, utan att jag väntade tills det kändes som att jag var klar med övningen. 

Jag tänker fortfarande använda mig av mantrat, men ska börja med den andra övningen nu.

Två av Meditation:

Andas in

Sitt i en behaglig position och låt dina fingertoppar nudda marken.

Slut ögonen, fokusera på din andning och lägg märke till din omgivning.

Föreställ dig nu att du andas in omgivningen och andas ut känslor och stressfaktorer som du vill bli av med.

Andas in naturens läkande kraft och andas ut mänskliga bekymmer som inte gagnar dig.

Gör så tills du är till bredden fylld av naturen.

Det röda pillret i Matrix

Under den här veckan har jag känt mig lite splittrad, jag har inte kunnat sitta bekvämt i varken stolen eller fåtöljen. När jag känner mig splittrad så förstärker jag känslan med mitt beteende och kan ta upp telefonen varannan minut för att på något sätt hålla hjärnan stimulerad. Vilket för in mina tankar på att våra egenskaper och vårt beteende är en respons på olika stimuli i vår omgivning. Responsen kan vara högst omedveten eller i andra fall helt medveten. En del inuti mig vill reda ut vad jag menar med egenskaper och beteenden, för mig så är de båda begreppen något som blir till genom mötet med andra. En egenskap är något som jag skulle kunna värdera och använda mig av vid exempelvis en anställningsintervju. Med mitt beteende kan jag sedan förstärka den önskade egenskapen vid intervjun. 

En annan del inuti mig vill skala av begreppen och förstå dem in i minsta molekyl. Oftast när jag försöker skala av något, så brukar jag föra in min tanke på hur jag skulle vara eller känna om jag var helt ensam i ett mörkt rum. Vad skulle jag tycka om den där specifika frågan eller den händelsen om ingen fanns i närheten för att förstärka eller spegla mina tankar eller känslor. På något sätt tänker jag att jag försöker finna en respons som på något sätt saknar yttre stimuli. Jag vill säga att jag letar efter kärnan som finns inuti mig och som representerar mig. Vem är jag när ingen annan ser på eller värderar mig. Jag finns ju alltid där, och ser och värderar. Min syn på vad som är en god egenskap eller ett gott beteende har ju någonstans på vägen blivit färgad och nött av de möten jag haft under livet. 

 Under veckans personlighetstest så fick jag resultatet att jag är en extrovert underhållare, jag vill hålla med, för det är så jag uppfattas i mötet med andra. Jag blir till under mötet med andra och får således bekräftelse på att mina egenskaper och beteenden är önskvärda. Är det därför jag fortsätter med det? Eller är det något som är en del av mig, i kärnan av mig? Enligt testet är jag 61 procent extrovert och samtidigt 39 procent introvert, är det konstigt att jag känner mig splittrad? Eller att jag vissa dagar är mer åt det ena eller andra hållet och då i sin tur inte kan riktigt hålla med om vilken jag nu skulle vara. Är det viktigt för mig att veta egentligen? 

Återigen förs tanken in på det mörka ensamma rummet, vilken nytta har jag av att vara en extrovert underhållare om ingen är där. O då blir min nästa tanke, vem är jag då? Många gånger så gör jag precis såhär, jag vrider och vänder och plockar isär allting tills jag till slut inte ens vet vad som finns kvar. Ibland finner jag svaren, ibland blir jag bara helt utmattad. Samtidigt skulle jag vilja säga att jag många gånger försöker tänka att det borde ju bara finnas en enkel förklaring på det här. Jag ska visa ett exempel som på ett sätt stärker min tanke på att det kan vara enkelt, men samtidigt visar på att det många gånger är mer komplext och behöver ses utifrån ett sammanhang.

Jag är en person som hellre skrattar än gråter

Jag är en person som hellre gråter än blir arg

Jag är en person som hellre blir arg än slåss

Jag är en person som hellre slåss än dör

Jag skulle kunna fortsätta med olika alternativ, men det jag vill visa är att jag utifrån situation väljer de beteenden som jag själv inte skulle säga representerar mig. Så är egenskaper och beteenden föränderliga? Jag skulle vilja svara ja på den frågan och understryka att vi behåller dom sålänge de främjar oss. 

Att våga stanna när hjulet slutat snurra

 Jag skulle vilja börja med att beskriva min vandring genom livet som i en spiraltrappa, ständigt på väg uppåt i någon form av evighetsbyggnad. Jag har pushat mig själv med en tro om att det som har varit det har varit och det finns ingen anledning att blicka tillbaka. Idag vet jag att det är ett försvar, som styrts av den obekvämlighet att vara närvarande i obehagliga känslor. 

Min målsättning är att våga sammankoppla hjärna och hjärta, genom att vara närvarande i alla de känslotillstånd som kan infinna sig. Jag vill möta motståndet och istället följsamt bli en del av allt som är jag. Till min hjälp har jag de "Naturterapikorten" jag skrev om tidigare. Kortleken är framtagen av Daniel Willby och jag köpte dem av honom på "Space of love" festivalen på Öland i somras. Med intention att påbörja arbetet med dem under sommaren. Kanske var det inte läge då, kanske var jag inte redo. Nu känner jag att det är dags. Ibland är det den där lilla knuffen som behövs, att jag ska redovisa mitt arbete med korten. 

Naturterapikorten är uppdelade i fyra sviter:

Meditation (inre vila) med avsikt att finna vårt eget viloläge, komma i en djupare kontakt med oss själva, få hjälp att rena oss från det vi inte önskar bära med oss längre och finna vår avsikt och känna oss tacksamma. 

Betraktande (yttre vila)

Lek (inre aktivitet)

Utforskande (yttre aktivitet)

Jag har valt den första sviten och därför skrev jag ner lite mer om innebörden av att arbeta med den delen av kortleken. Korten är numrerade från ess till tio och är en process som gradvis tar oss närmare de fyra sista klädda korten. De klädda korten är utmaningar för att kliva längre in i den del som kortens svit handlar om. 

Jag tänker ta mig an ett nytt kort varje vecka och utföra uppgiften, tanken är att jag kommer skriva uppgiften här och sedan till nästa inlägg så kommer det en utvärdering av hur jag tagit till mig det. Sedan kommer ett nytt kort att presenteras. 

Min inbjudan till er är att om ni vill prova tillsammans med mig så är ni välkomna att göra det, alternativt om det är något speciellt kort som ni dras till så anta den utmaningen. 

Jag kommer nu att skriva om kortet som heter Ess av meditation och påbörjar det under helgen.

Jag är hemma:

Stå still, slut ögonen och andas en stund. Öppna ögonen och fokusera på stigen framför dig. Gå långsamt och var medvetet närvarande i dina steg och i din andning. Upprepa följande när du går:

Jag är här.

Jag är hemma.

Den digitala lägerelden

 Folkis på distans skulle  jag vilja likna vid en digital lägereld. Veckans tema bjuder in oss att hitta en fördjupningsfråga som vi vill jobba vidare med. Min fråga började för ett par månader sedan. Jag kände hur en liten glöd tändes i mig, en glöd som jag vill ska kunna brinna fullt ut. Det fina med elden är att tillsammans kan vi brinna så mycket starkare och jag kommer ta er kursare till hjälp. 

Varför jag väljer att använda mig av lägerelden som metafor är dels elden, men också den cirkulära formationen kring elden. Gemenskapen och värmen som delas tillsammans. Jag tänker på Bohm som beskriver hur en dialog inte tar några sidor utan är en konversation med ett center, och att essänsen i en dialog är ett flöde av mening där ingen försöker att vinna. 

Jag tänker på våra samtal där vi pratat om växande och utveckling som inte är linjär, utan mer som en cirkel eller spiral. Jag kommer hela tiden tillbaka till tanken om att vi möts i en ring, en fulländning som skapas tillsammans. Där vi möter oss själva och varandra och blir till i mötet. 

Jag har redan börjat med intervjuer under slutet av förra terminen, tillsammans med era blogginlägg tänkte jag skapa en sorts utvärdering, ett kompendie som ska liknas vid ett runda bordet samtal. Den ska kunna läsas av någon som vill veta vad Folkis på distans är och känna sig som en del av oss.

Min andra utmaning kommer vara naturterapi, en övningskortlek som utmanar en att gå ut i naturen och utföra olika små mindfulnessritualer. Min tanke bakom är att göra dessa kort under våren och samla en del som ni ska kunna få i uppgift att utföra, samtidigt som jag ska dela min upplevelse. Tillsammans skulle jag vilja att vi delar med oss av upplevelsen. Min tanke bakom är att bli mer närvarande i oss själva och den natur vi lever i. 

Stjärnfallet som blev stoft

 Att leva ett gott liv. Betyder det att allt är av godo? Jag tror på dualitet och dess kraft för att känna fullt ut. Utan natt finns det ingen dag, utan kyla finns det ingen värme, om det inte gör ont ibland hur ska jag då kunna känna det goda? 

Jag tror på önskan och längtan, men även på stillhet och närvaro. Jag omfamnar den lättnad som befinner sig när ryggsäcken landar på marken och den vilan som efterföljer. Om jag aldrig tar av mig ryggsäcken, hur vet jag då hur tung den är? Jag tror på den kraft som ligger i fysisk närhet och beröring och att få bli till med hjälp av blicken från någon annan. Mitt goda liv tar plats när du ser mig, hör mig och bekräftar mig och samtidigt låter mig gå. Jag tror på den spänningen som för våra energier närmare varandra och samtidigt isär. 

Jag tror på det växelvisa deltagandet och observationen av livets alla mysterier. Jag tror på kraften och sensiviteten av att låta fingertopparna endast vidröra istället för en handfull. Det kan bli tungt och göra ont med händerna fulla och andra upplevelser kan gå förlorade. Det som är mitt kan även få vara ditt, den delade kakan kan smaka mer nyanserat. Jag bakar gärna kakan från grunden istället för att jaga smulor från någon annans kalas. 

Jag tror att vi seglar ensamma på öppet hav och samtidigt lyser klart som stjärnor på himlen. Jag tror på det goda i livet när vi väljer att vägledas av den starkare lysande stjärnan hellre än att välja att stå i dess skugga. Jag tror att vi alla är stjärnfall på vår resa genom livet, vi lyser alla för varandra och för oss själva. På resan kommer vi navigera med hjälp av varandra för att inte kollidera, men om vi kolliderar hoppas jag vi lyser starkare tillsammans. I slutet på det goda livet möts vi i havet som stoft och jag hoppas vi brann långsamt på vår färd för att vi ska ha fått möjligheten att känna vår egen glöd, och var och ens värmande lågor.

Kroppens tunga rustning

Älskade, hatade kropp. Är vi en kropp eller har vi en kropp?

På köksbordet ligger det några gamla foton och dagböcker. Redan när jag öppnar upp den första sidan i en av dem så kastas jag tillbaka till en tid då min rustning var tung och otymplig, som att den inte ens var gjord för mig. Det har lagts till en ny plåt för varje hårt ord, för varje svek, för alla gånger jag legat vaken och gråtit mig igenom nätterna. När jag fortsätter läsa texten så märker jag också att jag inte skrivit bara för mig själv, det är inte en hel sanning som står där. Det är skrivet med en rädsla av att någon ska hitta den. Dagboken är skriven av en hand som vill passa in, som vill ha sin egen unika, speciella, värdefulla plats i världen genom att vara som alla andra. Jag tar fram ett foto och det ser ut som vilken 14 årig tjej som helst. Men minnet som kastar mig tillbaka till en tid och en plats och en känsla som liksom sitter fast i vissa delar av kroppen kan inte lura mig. Jag är dom där tomma orden i dagboken och den leende tjejen på fotot. 

Den här bloggen har varit min utmaning och mitt sätt att ge den där tjejen sin röst tillbaka. Skulle jag idag säga att jag är den tjejen? Jag skulle nog säga att hon är en del av mig, men att jag är någon helt annan idag. Det har krävts år av övningar och möten med mina känslor och min kropp. Såpass att jag i dagsläget har lärt känna min kropp till den grad att jag nu vet varför vissa smärtpunkter gör sig till känna och varför. Som jag skrivit i tidigare inlägg så använde jag mig av smärta i kroppen för att få utlopp för ångest. Det får mig att undra över vilken tanke jag hade om kroppen då. Var jag min kropp eller var den bara ett skal? Jag får känslan av att den många gånger var ett skal, en rustning. Det jag visade upp för andra stämde inte med det som var inuti. 

I dagsläget är jag mig själv tacksam för alla de vägar jag gått för att möta mig själv. Jag skulle vilja svara att vi är en kropp just nu i detta liv, men även att vi har en kropp som vi fått låna för denna resa. Själen och medvetandet är något jag upplever som en fri energi som inte går att fånga in. Vi matas ju ofta med ord om tankens kraft och vi ska hela tiden tänka oss friska, nyttigare, mer älskade och så vidare. Men jag skulle vilja säga att samtidigt som tankens kraft kan vara en välsignelse så kan det lika enkelt bli en förbannelse. För när du ska tänka dig frisk, hur känns det i din kropp då? Det är många som glömmer bort att kroppen ska följa med även på tankens resa. Och när vi inte tar med kroppen, så separeras vi känslomässigt och blir kvar i tanken. 

Jag har hört många säga: - Hur kan jag som är så tacksam vara så olycklig? Ibland ställer jag frågan om vart i kroppen känner du dig tacksam. Ofta får jag inget svar, eller ett mer inövat sådant, i hjärtat såklart. Som att alla bra känslor sitter i hjärtat. Jag har upplevt känslor i alla delar av min kropp nästan. 

En väldigt fin övning för mig handlar om den frigörande dansen. Frigörande dans för mig handlar om att röra de delar av kroppen som behöver det just nu. Det är ett sätt att få energin i kroppen att cirkulera. Här kan tankens kraft få förödande effekter om man ska börja tänka att man inte kan dansa, eller om man blir för uppmärksam på om det är snyggt eller i takt. Den frigörande dansen är för mig ett sätt att låta tanken vila och verkligen känna min kropp. Vart i kroppen blir jag glad när jag dansar, vart känns det stelt och helt plötsligt märker jag att jag ler och det ger mig en känsla av hopp. Ett hopp som liksom vaknar till liv och allt det där som kändes lite tungt har försunnit ur mitt medvetande, om en så för en liten stund. 

Koka soppa på en spik

Den här veckan har spenderats framför den sprakande brasan i vardagsrummet. Brasan är egentligen en videoinspelning på tvn. Men den ger en känsla av värme och mys när jag suttit i soffan och funderat över veckans tema. Kreativitet och skapande. 

Min första tanke om att vara en kreativ och skapande varelse behandlar ämnen som konst, foto, film och musik. Musik som vi tidigare menat vara ett av själens språk. Lagom till den här veckan så fick jag mitt 2022 wrapped på Spotify, där de visade upp mina favoritlåtar och artister i år. Har spelat över 43.000 minuter musik, det säger en del. En del av de minuterna har spenderats just i soffan, framför den sprakande brasan. På väggarna hänger det olika tavlor, en del tryckta motiv och andra köpta på vernissage. Tavlorna är viktiga för mig, för dels berättar de en historia om olika delar av mitt liv. Jag vet precis när jag köpte dem och varför. Samtidigt som de bidrar till en hemtrevlig och ombonad känsla. Vilket för mig in på tanken om skapande, vi skapar oss ett hem. Det är ju inte bara olika möbler som står strategiskt placerade som tillsammans blir ett hem. Det är känslan, ni vet när man kommer hem till någon och kan få den där hemtrevliga känslan. Det är ju inget som bara dyker upp och infinner sig, det ligger ju en tanke bakom. En kreativ tanke om varför just den där soffan står där den står och vilka gardiner, blommor, dukar och lampor som av en varsam hand har fått sin plats i just det hemmet. 

Ju mer jag tänker på skapande så märker jag att det hela tiden återkommer till att det är en specifik känsla jag vill åt. Det är en känsla som säkerligen är olika för oss alla, men när den väl infinner sig, ja då vet vi precis vad det är vi känner. Jag tänker på när jag kan se en perfekt vässad blyertspenna, min första instinkt blir att jag vill bara hålla den i min hand, känna hur den känns mellan det vana fingergreppet, vilken tyngd har den. Sedan måste jag testa den mot ett papper, en penna kan kännas helt fel om det blir fel raspande ljud när jag drar ett streck mot pappret. Det är något jag kan känna i hela kroppen, det blir som en rysning när det inte känns rätt. Samtidigt som en annan sorts rysning visar mig att det är helt rätt sorts penna till det här pappret. 

Ett annat sorts skapande är hantverket, för min del handlar det främst om att sy, sticka eller virka. Det var något jag lärde mig tidigt av min mormor. Mormor dog nu i Augusti i år. Hantverket är en del av henne som jag alltid bär med mig. Det är något vackert i det, den kunskapen är något jag inte kan tappa bort i nån flyttkartong och för det är jag evigt tacksam. Det var i hantverket vi kunde mötas och det skapade ett speciellt band mellan oss. Jag kunde verkligen känna att hon var stolt över mig när jag tagit mig an något mer komplicerat och fick det gjort. Vi har ju pratat en del om att kreativitet går hand i hand med prestation. Men för mormor så handlade det inte om att jag skulle skapa för att prestera, hon var bara så stolt över att kunna ge mig något av den kunskap hon hade. Jag såg det i hennes ögon. Och hon sa aldrig att jag gjort något fint, utan hon sa att hon var stolt att jag gjort färdigt att jag har kämpat och inte gett upp. Det var så mycket mer värt än att få höra att det var fint. 

Jag tänkte vidare på vad det betyder för mig att vara kreativ. Min tanke tog mig längre bort än konsten och hantverket. Jag tänkte på det vi pratade tidigare om i veckan, när jag menade på att vi inte behöver ha ångest för måndagar, för egentligen är det bara en ny dag. En ny dag med nya möjligheter. Det är ju vi som skapar ångesten och vad det nu innebär att det är måndag. I universum finns det inga måndagar. I djurriket finns det inga måndagar, solen vet inget om måndagar. Den lyser hela tiden, det är bara vi vänder oss bort en stund på den jord vi befinner oss på. Men jag vill inte blicka ut så pass långt bort. Om vi återgår till oss människor. Vi är skapande varelser allihop, mer eller mindre. För mig handlar kreativitet om att kunna lösa en knepig situation, eller att vakna upp en morgon och välja den positiva tanken om livet. Att med sin kreativitet och med sitt mod våga vända blad på sin egen historia. Att hitta nya vägar som ingen annan stakat ut åt dig. Att våga gå vänder när alla andra går höger. Att stå upp och säga sin mening på ett viktigt möte. Att säga nej när du vill säga nej. Att vakna och välja att inte stressa till jobbet. Att en dag välja att ta cykeln en helt ny väg istället för den vanliga sträckan. Att vara en kreativ skapande människa är för mig den som kan våga att skratta genom tårarna och våga hoppas och tro på att allting kommer lösa sig och att livet är värt att levas. 

Kärleken som ett vapen

 Jag börjar det här inlägget med en låttext av Lisa Ekdahl- Du var inte där för mig

Jag föll, men inte fångade du mig

Du vände och gick hemåt till dig

Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om

Fast du hade bett mig hoppa,

Fast du hade viskat - Kom!

Då jag fallit tror jag inte du såg

Hur förkrossad jag var där jag låg

Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log

Och jag tänkte, om jag dör nu blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd

Där såg jag dig - leende och nöjd

Jag trodde du kommit hit för att möta mig

Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig

Du var inte där för mig

Jag föll som om jag trodde att jag var beskyddad av dig - ja, osårbar

Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej

Men halvvägs i luften såg jag - att du hade ändrat dig

För utan tvekan vände du och gick

Du gick utan att möta min blick

Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log

Och jag tänkte - om jag dör nu blir det för detta leende jag dog

Du var inte där för mig

Den här låten har verkligen fått mig att bryta ihop totalt, för den är så beskrivande för de kärleksrelationer jag levt i. 

Jag vill berätta om den utbrändhet som behandlar relationer och kärlek.

Jag har i tidigare inlägg delat en del av mitt liv och min bakgrund, som ligger till grund för det jag kommer skriva nu.

Som liten lärde jag mig snabbt att vara foglig, duktig, snäll och inte kräva något. Det kändes enklare att bestämma mig för att jag inte ville ha något, för då kände jag mig inte lika ledsen och besviken. Jag intalade mig att det var mitt val, alla gånger jag inte kunde följa med på skolresor eller varför jag inte kunde köpa de nya märkeskläderna. Jag gömde mig i böckernas värld och skapade en rik fantasivärld, där någon en dag ska komma och rädda mig, bort från det här. 

Jag kände mig aldrig önskad eller värdefull, det hjälpte inte att mamma berättade när jag var 13-14 nångång att hon hade velat göra abort med mig, men min farbror hade övertalat henne att behålla mig. Dagens jag skulle lagt mig ner på golvet och dött om jag hade fått höra det, men jag var så avstängd redan då, så jag bara tog det med mig och stoppade in det i hjärtkapseln. Hjärtkapseln som en dag skulle bli fri och älskad.

När mitt barns pappa "räddade" mig när jag var sjutton år, så förstod jag inte att jag skulle hamna i ett nytt kärleksfängelse. Med ett vapen riktat mot hjärtat, jag älskar dig om du bara gör som jag säger. Den sista droppen kom efter åtta år och ja hade förlorat det tredje barnet i magen i vecka tjugo. Han sa att det var mitt fel att det hade hänt. Han följde inte ens med upp till kvinnokliniken där jag fick ta cellgifter för att bli av med fostret. Jag var inte värd hans tid, nu när jag hade svikit honom ännu en gång. Jag minns att jag tänkte, om jag stannar kvar här, då dör jag. Så jag lyckades ta mig därifrån.

Jag minns en kort tid därefter, när jag satt hemma i soffan hos en pappa till ett barn på dagiset. Han öppnade mina ögon, han frågade vem jag var, jag hade inget svar. Han sa till mig att jag inte behövde hans tillåtelse för att prata eller gå på toaletten. Jag bara satt där knäpptyst och stilla och visste inte ens längre hur man pratade om sig själv, eller berättade vad man tyckte var roligt att göra. 

Två år senare träffade jag min andra partner som jag tidigare skrivit om, han fick mig i början att känna mig speciell och viktig. Det var en helt fantastisk känsla, jag tror inte jag ens förstod när det vände. För allting kommer stegvis, när man redan är fast. Vi spenderade sex år tillsammans. Vändningen blev när han använde sig av kärleken till min son och kärleken till honom. Han tyckte jag skulle välja, han menade på allvar att jag skulle välja bort mitt barn för honom. 

Jag flyttade igen. Jag skulle lära mig att sätta gränser, att sätta stopp innan det var försent, Ingen skulle få makt över mig igen. Ett halvår gick, så träffade jag en man igen. Han var kanske inte den jag skulle spendera resten av mitt liv med, men han var trevlig och det var skönt med sällskap. Jag hade intalat mig själv att det var mitt ansvar att se till att ingen gjorde mig illa igen. Jag måste sätta stopp tidigt, vid minsta lilla tecken. Det var en kväll för två år sedan, vi hade varit ute och kom hem till mig. Han ville ha sex, jag sa Nej! För jag hade ju lärt mig att jag fick säga nej, jag hade rätt till att sätta gränser för min egen kropp. Det slutade med att jag blev slagen i ansiktet och fick mitt huvud hårt inknuffat i en vägg. Såpass hårt att jag tappade hörseln ett par minuter, följt av ett långt tjutande läte. Han lämnade lägenheten. Kvar låg jag på golvet och kände mig än en gång så värdelös. Jag minns att jag gick in i badrummet, tittade på mig själv i spegeln och kunde inte ens se mig själv i ögonen. Jag ville inte längre vara den här människan. Jag tog fram ett rakblad och skar sönder mitt ansikte. Jag ville inte dö, men jag ville inte längre vara jag. Ironin i den här historien är när jag hamnade på psyk, så kom det en manlig läkare och sa att lösningen på mina problem var att jag borde träffa en man. 

Den skammen och skulden som efterföljde går inte ens att beskriva. Men återigen är det kärleken som hotas mot mig, hur kunde du göra såhär mot din son? Det låg inga tankar om min son eller någon annan bakom min handling, det var bara en djup och skär känsla av värdelöshet, äckel och skuld inom mig. 

Vad vill jag säga med det här då? Vi har ju pratat mycket i veckan och föregående vecka om arbete, och utbränning. Jag har ju deltagit i diskussionerna om dessa ämnen, jag förstår det bakomliggande på många plan. Jag förstår att vi går sönder själsligt när vi presterar meningslöst. Men jag vill säga att arbetet för mig har varit en räddning. en frizon. En plats där jag har fått vara jag och känt känslan av tillhörighet och familj med mina kollegor. Det har varit en plats där jag också fått ha dessa små problem, som att kaffet i kaffemaskinen smakar illa, eller att chefen är ett svin. 

Det har också fått mig att tänka på alla människor som kommer till Sverige. Som flytt krig, eller förföljelse av olika anledningar. Att det talas om att bara de skaffar ett arbéte och bidrar till den svenska välfärden och betalar skatt. Då ska de få stanna. Inte så många diskussioner förs om deras trauma, att de kanske precis håller sig över ytan för att ens komma upp ur sängen. Tänk att de också får känna hat och värdelöshet för att de inte bidrar. 

Jag värdesätter inte status, materiella ägodelar eller titlar av de olika slag. Jag värdesätter hur en annan människa får mig att känna om mig själv. Jag värderar hos mig själv samma sak. Jag vill att den jag möter ska få bli sedd för vem den är. Om du arbetar eller ej. Arbetet har hållt mig över ytan många gånger och det är jag så tacksam för. Men det betyder inte att det gäller för alla. Alla har sin historia och jag tänker att jag kan bidra med att inte skämmas för min längre. 

Själsdödande arbete

Tänk dig att du kan bli vad som helst när du blir stor. Vad är ditt drömyrke, vad ska bli din karriär, hur mycket pengar vill du ha, hur ska ditt hem se ut? 

Det här är frågorna som vi redan som små barn ska kunna svara på. Frågor vi ska besvara redan innan vi ens vet vilka vi själva är. Drömma om det vuxna livet i framtiden, när en vecka kan kännas som en oändlighet. Hur ska en fyraåring veta vad den ska jobba med om sisådär tjugo år? Polis säger många barn, eller brandman, antagligen för att man befinner sig i en ålder där man ser upp till hjältar och förebilder. Oftast får en förälder den rollen, man vill göra samma som mamma eller pappa. 

Vi uppmanas att drömma stort om framtiden samtidigt som vi blir slagna vid fotknölarna och ska veta vår plats. Det är skolan som institution som redan från början visar oss vår plats i hierarkin. Är du ett läshuvud eller en atlet, spelar ingen roll så länge du är bra på något. Sen finns de alla där emellan, som inte står ut i något speciellt ämne. Skvalpet. De behöver finnas med, för att fylla ut platser som ingen annan vill ha. De nöjer sig. Eller gör dem det? Jag skulle svara både ja och nej på den frågan. En del människor följer och trivs med att ha framtiden utstakat. Det blir ganska enkelt att följa exempelvis sina föräldrars fotspår inom arbetslivet. Eller via deras hobby. Många av oss ifrågasätter inte arbetet som sådant, det är ett verktyg för att nå målet som är inkomsten. Det är via inkomsten vi skapar våra liv utanför arbetet. Det är inkomsten som styr hur vi uppfattas i samhället. Vårt val av arbete sätter ribban för hur vi kommer att behandlas av andra, hos bilhandlaren, mäklaren, föreningslivet och bland grannar. 

När vi är små barn och förväntas veta exakt hur vår framtid ska se ut, så är det inte hela den bilden vi presenteras för. Vi ska bara veta vårt framtida yrke. Det är ingen som berättar att resten av samhället kommer behandla dig annorlunda beroende på vilket yrke du har. En del barn, högst privilegierade barn kanske redan vet, att de redan har en hög status. Men de flesta av oss vet inte. Där i första klass, när vi alla står på avstampet för resten av våra liv. Där jag vill tro att vi stod som likar, innan vi blev inrutade att det bara kan finnas en vinnare, att man måste vara bäst. 

Varför pratar jag om det här nu då? Temat är själsdödande arbete. Men jag skulle vilja säga att det börjar redan där. Arbete är är ju en förlängning av skolan. Och om du redan där och då börjar din resa med att få reda på allt du inte kommer kunna bli och inte kommer kunna göra. När betygen sätts, när du kommer sist i varje 60 meters lopp, när du blir vald sist av alla på gympan. Eller om du är den i mitten som fyller ut. Då antar man ju sin plats och sin roll, jag kommer inte kunna bli mer än det här. Fatta att vi redan som små kan ha de tankarna om oss själva. Trots att hjärnan fortsätter att utvecklas fram tills vi är runt 25 år. 

I dagens samhälle där vi har så många olika jobb, en del med titlar som knappt går att förstå. Där vi är små kuggen i ett större hjul, som verkar snurra utan vår hjälp. När man inte längre kan vara en del av en färdig produkt, utan bara den som står och trycker på en knapp någonstans i en fabrik. Är det så konstigt att vi ibland ställer oss frågan vad vi håller på med? 

Spenderade vi tolv år i skolan för att sedan få stå fyrtio timmar på ett rullande band för att packa kartonger. Med en chef som bestämmer när vi får gå på toaletten? Jag tror dessvärre att många inte ens riktigt får grepp om varför ens arbete är själsdödande. Utan det bara känns i hela kroppen och sinnet varje söndagskväll. Kanske är det för att vi långt inom oss hade en annan dröm, en annan tanke om vad vårt vuxna liv hade att erbjuda oss? 

Den hopplösa romantikern

 Veckans tema har tagit mig in i hjärtats rum och ut igen, ut bland sociala medier och dejtingappar. 

Först och främst skulle jag vilja börja med en resa tillbaka i tiden. Tänk dig när kvinnan var blott en egendom, en förökningsapparat och hushållerska. Kärnfamiljen, mamma, pappa, barn, där alla roller var tydliga. Om de var önskade vet jag inte, det bara var så. Här var samhället ett kollektiv, man såg till familjen som en enhet. Familjen fungerade inte utan alla medlemmar, för de som hamnade utanför blev livet en kamp. Den enskilde individen var inte den viktiga, man skulle se till att familjen fungerade, för vad skulle alla andra tänka och tycka annars. 

Med den utgångspunkten så tar vi en titt på dagens läge. Idag kan en familj bestå av mamma, mamma, barn. Pappa, barn. Mamma barn eller pappa, pappa barn. Det är bara några exempel på hur det kan se ut. Formen av en familj har förändrats, men samtidigt finns det föreställningar kvar som syftar till vad en familj är och består av. Med hjälp av sociala medier så får vi även inblick i andras familjer och relationer på ett sätt som inte var möjligt förut. Alla har möjligheten att synas, men också valet att censurera det som ska hållas dolt för andra. 

Jag tror vi behöver titta på begreppet kärlek, kärlek då och kärlek nu har också fått ny innebörd. Kärleken förr gick hand i hand med den roll man var tilldelad beroende på om du var man eller kvinna. Som kvinna visade du din kärlek genom att ha maten klar när mannen kom hem från jobbet, ett fint och välstädat hem och samtidigt ett vårdat yttre. Mannnens roll var att arbeta, få in pengar till hushållet och så var det med det. 

I dagens läge där kvinnan och mannen arbetar lika mycket, så lever fortfarande en del av dessa former kvar av hur en man eller kvinna sköter sitt hem eller sina barn. Samtidigt som den enskilda individen fått ett stort genombrott. Vi ska självutvecklas och nå vår största potential, vi är inte fulländade. Kravet idag på en romantisk relation är att den ska stå stadigt i alla delar av den enskilde individens perfekta listor. Vi ska alla vara de mest pedagogiska föräldrarna med kraft energi och ork att även ha den perfekta kroppen, hemmet och bilen. Samtidigt ska vi sträva efter karriär och ständig utveckling av oss själva. 

Jag skulle vilja säga att det på ett sätt känns som det var enklare förut, men samtidigt vill jag inte säga att det var bättre. Jag står verkligen för friheten och ansvaret för sitt egna liv. Jag tror på kraften i varje enskild individ att de skapa sina bästa liv. Samtidigt som jag ser hur svårt det är att ens få ihop sitt eget liv, i dagens felfria, censurerade samhälle. Jag har stött på flertalet par som ute på sociala medier lever den bästa relationen och samtidigt är relationen slut en vecka senare. Då får man höra om allt som inte var bra. Vilket får mig att känna en sorg över att ingen vågar visa upp det riktiga livet. Jag har även mött på flertalet personer med kravlistor så långa och definierade att ingen kan leva upp till dem, så klagar de på att de är ensamma. Samtidigt lever vi i en slit och släng kultur där även relationer kan stängas ner och kastas bort som det vore ett par gamla skor. Jag tror att problemet vi handskas med just nu är förmågan att lägga tid och kraft på att skapa goda relationer, innan vi slänger dom. Jag skulle vilja att fler tog till sig ordspråket ”gräset växer där du vattnar det” 

Tillbakablick

 Jag sitter vid datorn vid mitt skrivbord som jag införskaffade just till den här kursen. Min bror var på besök i somras och han visste att jag skulle börja en ny kurs till hösten, så han hade med sig en dator till mig. Det är hans gamla jobbdator, i början stod allt på norska. Jag har efter många försök lyckats ändra allt förutom Teams till Svenska. Nu vill jag inte ändra, för det har blivit kopplat till den plats i livet jag befinner mig i just nu. Skrivbordet är Andys gamla, det är litet, som till ett barn och har klistermärken på, något jag också låter sitta kvar, för det påminner om en annan tid.

 Jag är nog nostalgisk, men det är något fint med det. Det finns en sårbarhet i minnen, minnen som vittnar om en annan tid och en annan plats. Minnena får mig att i dagens ljus känna mig som en vinnare, tänk att jag, just jag sitter här, att jag klarat mig såhär långt. Att jag får vakna upp en dag till, känna solen mot mitt ansikte, att jag kan känna datorns tangenter vant under mina fingrar. Att jag med hjälp av mina ord kan göra mig förstådd och hörd, tänk att jag har fått spendera de senaste månaderna av mitt liv med er. 

Själva uppgiften till den här veckans tema var egentligen inte svår, jag hade kunnat göra den enkelt. Men jag fastnade, jag fastnade för att jag blev så påmind om att allt som har en början även har ett slut. Så hade vi en vecka ledigt, det rubbade mig. Jag blev ensam kvar med mina tankar som började tänka på slutet, slutet av den här kursen. Något som just idag känns så långt bort, så overkligt, det här är ju mitt liv nu, ni är mitt liv. 

Jag hade ingen aning om vad den här kursen skulle göra för mig, jag ville mest bort från mitt jobb. Helt plötsligt en dag så dök det upp en liten annons på facebook, som undrade om jag ville gå Folkis på distans för att utveckla mitt tänkande. Det var med lite pirr i magen och en förväntansfull blick jag klev in i det första digitala mötet med er. Jag var så ledsen att jag blev sjuk och inte kunde närvara på plats med er andra. Men förvånad över att jag ändå direkt kände mig så välkommen och delaktig även om jag var så långt borta. Det var strax efter de första mötena som min tanke om hotell utsikten väcktes. Det kändes som att jag såg in i era fönster, jag tänkte att vi var på samma hotell, men med olika rum. Jag känner fortfarande att jag befinner mig på hotellet, vandrar runt i olika rum med olika insikter, olika utsikter. Jag känner även att jag inte längre bara ser in i era fönster, ni har tagit med mig på en rundtur även i era inre rum, ända in i de mörkaste hörnen. 

Jag tror på möten, jag tror på växande och lärande livet ut. Jag tror att vi växer och utvecklas i möten, i ärliga möten. I den här kursen möter vi varandra och oss själva, vi delar och vi tar emot, det vilar en tacksamhet och en kärlek i våra möten. Jag känner även en nyfikenhet och en värme, och jag känner en gemenskap, en familj. Folkis på distans är min nya familj. 

Jag tackar er för att ni fått mig att känna mig sedd, hörd, viktig och värdefull. 

Humor har räddat mitt liv

 Jag har alltid fått höra att jag har en otrolig fantasi och sinne för humor, att jag kan få vilket dystert rum som helst att kunna brista ut i skratt. Det är i humorn jag finner meningen med livet, jag bär gärna det om det för en liten stund kan lätta trycket hos någon annan. Missförstå mig rätt, det är inget tungt ok att bära, jag trivs med det och det är ingen flykt, utan mer mitt egna sätt närma mig saker som gör ont.

Jag minns svenskalektionerna i högstadiet, där hade jag på något märkligt sätt fått tid för att läsa upp mina noveller jag skrev på fritiden. Mina noveller eller korta berättelser var egentligen helt tagna ur mitt liv. Men det var ingen som förstod att jag skapade dessa karaktärer från att studera människor och deras beteende på krogen när jag satt där med mamma. Jane som rökte ett paket cigg på en kväll, som alltid hostade innan hon sa något. Maggan som kastade ett glas i huvudet på Vivi för att de bråkade om vaktmästaren som tydligen hade ihop det med alla singelkvinnor i huset. Tommy som alltid grät när han sjöng karaoke. Det fanns många mer, men det är inte de jag vill berätta om, utan ge er en bild om hur det började. 

Berättelserna blev mitt sätt att få yttra mig om det jag tyckte var jobbigt och samtidigt äga min historia. Jag har många gånger fått höra att det jag gör är att fly, när jag skrattar åt de mest bisarra som hänt mig under livet. Men jag skulle vilja säga att det finns medlidande och kärlek i min humor. Det är i humorn som jag och Andy möts. Det är i humorn som jag och min bror överlevt våra barndomsår, det är en plats där bara han och jag kan mötas, för det går inte att få någon annan att förstå. Hur förklarar man det roliga med att mamma "parkerade" cykeln utanför Ninos. Just det begreppet har blivit ett mått för oss där vi beskriver hur pass full mamma hade vart dagen innan. Det finns en sorg och ett lidande i det hela, men jag vill äga mitt lidande. För vem vore jag utan det? Det är i lidandet jag har tagit mig upp och framåt igen och det är i lidandet jag mött mitt innersta jag. Det är i lidandet jag märkt vilka som stannat kvar.

Själens språk - det inre livet

Veckans tema har bjudit oss till att blicka inåt. Hur kan vi vara säkra på kunskap som speglar det inre livet? Vilket språk förklarar för oss vad själen är? Vi har brottats med psykologin och dess olika teoretiker som belyser de olika aspekterna av vad det innebär att vara människa. Är människors handlingar blott en förklaring av de kemiska processerna som äger rum i hjärnan? Kan vi förstå en enskild individs handlingar utifrån studie av grupper? Ligger makten i kunskapen om hur människan fungerar? Är vi bara får? Både tankarna om och förklaringarna är många och har i sin tur sina sidospår, det verkar inte bara finnas ett sätt. Hur kan vi objektivt studera människan när vi själva som subjekt upplever och känner även inifrån. Det ena kanske är enklare att studera, då vi står utanför och ser endast de handlingar som utförs. Men hur blickar man in en människas inre väsen? Hur förstår vi de drivkrafter som ligger bakom handlingen? 

 En del teoretiker syftar till rent kliniska processer som äger rum i hjärnan, andra förklarar det som ett utfall av arv och miljö. Vi människor är så lika, men ändå så unika. Vad är det då som gör oss unika förutom det uppenbara som utseende eller DNA uppsättning. Vad är det som ligger dolt, men som med sin kraftfullhet gör oss till de alldeles unika, individuella varelserna vi är? Vi har ju fått klart för oss att det går att både forska om människan som gruppvarelser och även slugt nog kunna styra oss i den önskade riktningen. Men nåstans där så finns just det där speciella med var och en av oss. Varför tycker vi om vissa dofter, varför tilltalar en viss konst mig och inte dig? Vad är det som händer i mig när jag hör en låt som träffar rakt in i mig? Det är ju något speciellt med just vårt inre väsen, det finns där från allra första början och det är så märkbart när det lämnar kroppen. Precis när en människa dör, då vet alla att det bara är kroppen som är kvar. Men vad var det som lämnade? Vad var det förutom det stannade hjärtat som pumpade runt blodet i kroppen som försvann? Vi har diskuterat själen och dess språk. Hur kan vi förstå en människas inre liv?

Samtalet

Samtalet ägde rum mellan två av oss deltagare och vi berörde både stort som smått. Vi diskuterade människan som den samhällsvarelse hon är och hur vi under livet ställt oss många gånger frågande till varför många gör som de gör. Diskussionen ledde även in på oss själva och förståelsen för oss själva och hur vi fungerar. Tankar delades om hur vi upplever lycka och samtidigt hur svårt det kan vara. Det kan vara svårt just för att vi inte ser oss själva som följare. Finns det ett behov av oss som inte bara lyder, vi som inte följer med strömmen, utan står bredvid och tittar på, analyserar. Vi båda ser oss som kreativa personer som behöver vår uttrycksform som mellan oss skiljer sig åt. Men förståelsen finns där, förståelsen om meningsskapandet som uppstår när vi befinner oss i flow. Vi ställde varandra frågan om vi fick välja en sak vi inte skulle kunna leva utan, dvs förutom basala behov som mat och sömn med mera. Om vi bara fick välja en sak, så kom vi båda fram till att det var musik. Musiken som uttrycksform spelar för våra liv en stor roll och det skulle kännas väldigt tomt utan den. Samtalet kom in på hur pass bred musiksmaken för oss båda var, men ändå delade vi en tanke om att för oss kan musik verkligen vara bred för att den kommer åt just den rätta känslan som vi precis befinner oss i. För att ytterligare utveckla vår uppgift så skickade vi två olika låtar till varandra och bestämde oss för att göra en tolkning av den andres låtar.

Låt 1 Linkin Park- Crawling (13134) Linkin Park - Crawling (Facebook Live session) - YouTube

Låt 2 David Guetta Bebe Rexha - I'm blue (13134) David Guetta & Bebe Rexha - Blue (AHH Remix) "I'm good, yeah, I'm feelin' alright" - YouTube 

Tolkning av låt 1: Då jag har en viss förförståelse så vet jag att skapandet av musik ligger nära till hjärtat. Just den här låten har en tyngd i texten och samtidigt den mer avskalade pianoversionen av en låt vi kommer ihåg från förr. För att göra min tolkning så har jag mig själv närmast till hands och låten tilltalar mig för att jag älskar pianoversioner. Sedan skulle jag gissa på att själva låten och dess uttrycksform påminner om det egna musikskapandet. Det poetiska med tyngd och kraft i orden och samtidigt det mer avskalade instrumentala. 

Tolkning av låt 2: Just den här versionen av låten har jag inte hört förut, men den påminner om en tid och en annan låt som den är baserad på. Vilket får mig att tänka att den kan väcka dels känslor och minnen från en tid när vi var yngre. Den här låten är mer i tempo och väcker en lust till att dansa och ha kul, lite som att släppa på tyngden i livet och sväva iväg på dansgolvet. Jag kan också förstå den här bredden som vi skrev om tidigare. Att båda delarna behövs, det tyngre och mer emotionella och det lättare som kan få oss på bra humör.

Fyrvaktaren

Veckan har spenderats i biblioteket letandes efter svar på filosofiska tankar. Namn stora och tunga, men med en skärpa som i dagens ljus fortfarande tränger igenom. Vi har dammat av Sokrates, Platon och Aristoteles, de gamla grekerna. Filosofi, det stora tänkandet och ett djupdyk efter svar om vad det handlar om att vakna. 

Till hjälp har vi diskuterat Platons grottliknelse, vad händer när vi kommer ut ur grottan? Att komma ut ur grottan går att likna vid upplysning. Vilket i sin tur leder till frågeställningen vad händer med oss när vi blir upplysta, vet vi om det, hur känns det och vad har det för pris? 

Personligen gillar jag att förstå ord och begrepp med hjälp av dess motsatsord. Vaken-Sovande, Upplyst-Oupplyst.

Vidare letar jag efter synonymer till orden, att vara vaken beskrivs med att vara uppmärksam, sovande med en frånvaro, slumrande. 

Upplyst i sin tur beskrivs med att vara kunnig, belyst och oupplyst som okunnig och obildad. 

Att vara vaken för mig handlar om att se saker för vad det är med en klar blick. Att se bortom dimridån och bruset som ständigt pockar efter vår uppmärksamhet. Bruset som används för att söva oss, så att vi ska befinna oss i ett mer slumrande tillstånd. När vi slumrar söker vi endast efter nästa dröm. Drömmar som får oss att gå till jobbet, till hatjobbet, för att kunna få uppfylla drömmar. Drömmar som kostar på, som kostar på vår planet och dess resurser. Men vad gör det om det handlar om att få uppfylla en dröm? Att vara vaken kostar på, kostar på att få skrota drömmar som kostar planeten på dess resurser. Att vara vaken är att vara medveten om alla steg man tar, alla vägval. Att vara vaken handlar om att medvetet blunda för det man inte vill se. Som i sin tur senare besöker dina drömmar. 

Upplysning handlar för mig att kunna se bortom det du ser. Hur ser man då bortom det man ser? För mig handlar det om perspektivbyte, å ena sidan; å andra. Att klara av att lägga känslorna åt sidan och försöka förstå båda sidorna av ett mynt. Att förstå att alla har sin egen verklighet. Att våga sträcka ut orden till det yttersta och samtidigt plocka dom isär. Den oupplysta tar världen för vad den är och söker inte efter någon förklaring. Stjärnor är stjärnor och det är bara så. De letar inte bortom det de ser. För vad skulle kunna finnas bortom det vi ser? 

Jag skulle vilja likna upplysning och att vara vaken med en fyrvaktare. Omgiven av ett hav som kan ta dig dit du vill. Samtidigt ensam på en egen ö. Ett ljus i mörkret för den vilsna, för en glimt av hopp för den som är ute på stormigt hav.